Som sommarläsning på kultursidorna har Dagens Nyheter ställt frågor till partiledarna om egna kulturupplevelser och kulturpolitik. Några av svaren har hunnit komma i tryck. På frågan "vilken kulturperson som varit viktigast för Sverige" har andra föreslagit mer moderna kändisar. Men statsminister Stefan Löfven pekar på Olaus Petri, som var Strängnäsbo under några avgörande år.
Svaret visar på insikt i historiska sammanhang. Tillsammans med bland annat sin bror Lars – som Stefan Löfven också nämner – var det Olaus Petri som tog reformationen från Martin Luthers Wittenberg till Sverige. Bibelöversättningen fick enorm betydelse för svenska språkets utveckling. De indirekta verkningarna av det Olaus Petri satte igång har påverkat svenskt tänkande och svensk samhällsordning i århundraden och gör det fortfarande. Sverige skulle inte vara Sverige, utan något väldigt annorlunda, utan reformationen.
Dessutom var Olaus Petri en intressant och mångsidig kulturpersonlighet även på andra sätt. Både hans domarregler och "En svensk krönika", en pionjärinsats i källkritisk historieskrivning, var långt före sin tid. Efter studier i Wittenberg just de år Martin Luther satte fart på reformationen kom Olaus Petri till Strängnäs, där hans chef biskopen förvaltade det medeltida svenska riksarkivet med regeringskansliets handlingar.
Hade Stefan Löfven nöjt sig med svaret om Olaus Petri och dennes bror hade det inte varit tvekan om stjärnan i kanten. Men ack! Sedan kom ett svar till, med Sörmlandsanknytning även det: Gustav III, som ju ibland sysselsatte sitt hov med att veckovis leka teater på Gripsholms slott.
Att kungen låg bakom starten av operan i Stockholm, och av en föregångare till Dramaten, och även instiftade Svenska Akademien (som dock haft en föregångare) nämner Stefan Löfven. I och för sig riktigt. Men såväl teatrarna som akademien var tillfälliga irrbloss, som först efter många turer nyorganiserades och fick sitt verkliga innehåll i långt senare tider. Att Gustav III:s kulturinsats fortfarande överskattas är ett kvardröjande eko av det som Gustav III verkligen var en skicklig pionjär i – hur en auktoritär härskare gör en glättad propagandabild till en del av maktutövningen.