I ett förhör berättar en anhörig hur Eskilstunakvinnan bett honom att släppa en tung soffa i huvudet på exmaken i samband med en flytt.
‒Sen sa hon, ville hon att jag skulle typ kasta, när vi skulle bära soffan att jag bara skulle släppa soffan, typ trycka ner mot honom, berättar den anhörige mannen i ett förhör.
Polisen:
‒Mot honom när ni höll på att flytta?
Anhörig:
‒Mm.
Polisen:
‒Gick han... gick ni ner för en trappa?
Anhörig:
‒Ja hon ville väl att jag skulle se till så att han skulle få gå ner så först och jag högst upp liksom.
Förhöret fortsätter med att polisen frågar den anhörige om bostaden och får veta att soffan skulle flyttas från övervåningen i huset. Den anhörige berättar också att han blivit mycket arg över Eskilstunakvinnans förslag och att det inte handlade om något skämt från hennes sida.
Polisen:
‒Varför skulle du göra det?
Anhörig:
‒Jag vet inte. Hon tyckte typ att han var dålig för barnen eller någonting, Jag vet inte.
Polisen:
‒Hur gammal var du då?
Anhörig:
‒Jag var väl 17.
En annan anhörig berättar om hur Eskilstunakvinnan har frågat henne om inte hennes kille skulle kunna hjälpa till. Eller om han kanske kände någon som skulle kunna hjälpa till att mörda maken. Enligt den anhöriga skulle Eskilstunakvinnan också vara villig att betala för att få mordet utfört.
Den anhöriga kvinnan berättar i förhöret att hon och pojkvännen pratat om saken, men att de aldrig frågat om det fanns någon annan som var villiga att åta sig uppdraget.
Efter en tid ska Eskilstunakvinnan ha återkommit till kvinnan och frågat om de två skulle kunna utföra dådet mot maken själva och tillsammans.
Eskilstunakvinnans förslag: hon och den anhöriga kvinnan skulle lura ut maken till sommarstugan, slå honom i huvudet så han avled. Därefter skulle de lämna huset och när polisen skulle hitta honom så skulle de säga att det kommit några knarklangare till platsen för att driva in en skuld och att det var den personen som måste ha utfört mordet.
Även den anhöriga kvinnans pojkvän som blev tillfrågad, berättar i förhören och säger bland annat att Eskilstunakvinnan frågat både honom och flera andra personer om de inte kunde skada maken. Men pojkvännen ville inte vara med om det.
Maken var alltid trevlig och glad, säger han trots att Eskilstunakvinnan alltid hävdade motsatsen. När han får veta att maken har dött blir han fundersam. Speciellt eftersom Eskilstunakvinnan berättat olika saker om makens död och om dödsorsaken.
‒Låter lite sjukt att man kan säga att han har dött av olika saker, säker pojkvännen i förhöret.
Polisen konfronterar Eskilstunakvinnan med uppgifterna om att hon skulle ha försökt förmå andra att skada eller döda maken. Hon nekar till anklagelserna om stämpling till mord och säger sig vara chockad och oförstående över anklagelserna från sina anhöriga. Men hon menar att det är många som är glada över hans död.
Ett utdrag ut förhöret med Eskilstunakvinnan:
Polisen:
‒Även om man inte tycker om någon så önskar man väl ingen livet ur dom?
Eskilstunakvinnan:
‒ Nej, så är det ju, men både min syster och hennes man och mina föräldrar har sagt att det bästa som kunde hända för barnen det var att han dog.
Polisen:
‒Vem sa det?
Eskilstunakvinnan:
‒Mina föräldrar och min syster och hennes man.
Polisen:
‒Det låter ju inte klokt
Eskilstunakvinnan:
‒Nej, men de är inte kloka i huvudet heller så att…