"Den långa vandringen" har ett dubbelt syfte att göra gott, men det vet vi inte från början. Huvudpersonerna är långt, långt ifrån varandra och har aldrig mötts. Han heter Adam och hon heter Sonia och båda är ensamma men på olika sätt.
Adam bor hos sin farmor och mister sin enda vän, hunden Rufus, som är gammal och somnar in. Adam förlorar livsgnistan och hans farmor kan inte tända den igen hur mycket hon än försöker.
På andra sidan havet finns Sonia med sin enda vän, katten Missan. De har ingen mat och ingenstans att ta vägen, och Sonia följer dit Missan styr kosan. Vägen är lång och kantad av både vänliga och mindre trevliga människor och oväntade händelser.
Vart Missan bestämmer sig för att gå återstår att se, men hon vet vart hon vill och går till en plats där hon och Sonia kommer att göra stor nytta. Och hon bär på en stor hemlighet.
"Den långa vandringen" är ren poesi i både bild och text. Man engagerar sig i barnens öde och känner med deras förluster. Förutom att det är en oerhört vacker saga, med djup och liv i bilderna, är det en berättelse om hur villkorslös kärleken kan vara mellan barn och djur.
Det är svårt att sätta fingret på vad det är, men något med Emilia Dziubaks bilder går rakt till hjärtat. De liksom gifter sig med sagan. Naturen är vild, havet är oändligt, trädgrenar sträcker sig hotfullt efter något eller någon och himlen skiftar färg allteftersom historien bärs framåt. Men trots dramatiken finns där något rofyllt. Barnen är starka i sin utsatthet och i historiens andra ände finns ett nytt liv, i dubbel bemärkelse.
Martin Widmark är pappa till LasseMaja, Nelly Rapp och många fler och har ett brinnande engagemang för barns läsning. Det har bland annat resulterat i projektet En läsande klass som för fyra år sedan gav honom en medalj från regeringen. Han jobbar också hårt för att svensk barnlitteratur ska bli känd utomlands, och har initierat skrivprojekt över landsgränser.
Samarbetet med polska illustratören Emilia Dziubak torde vara ett utmärkt sätt att få barn att sluka böcker. Det är bara att hoppas på att magin fortsätter.