Det hände på riktigt när mörkret lagt sig över Småland.
Det som bara obotliga optimister och ett gäng hårt arbetande smeder trodde på.
Och jag var där.
Jag var där när historia skrevs på ovalen vid Valhallavägen och Kättilstorpsvägen i Vetlanda.
Eskilstunas speedwaystolthet med Matej Zagar i spetsen hade tagit sig till SM-final och kunde frälsa fansen efter en 40 år lång längtan efter guld. Men över 8 000 personer hade sett Smederna förlora den första finalmatchen hemma med åtta poäng.
Jag sprang längs luftstaketet när Andzejs Lebedevs och Zagar fick chansen att säkra guldet definitivt.
Det var kört.
Ändå bestämde jag, som skulle skriva om returen, mig för att åka med supporterbussen söderut. För tänk om det nu skulle ske ett makalöst mirakel. Då ville jag inte missa glädjen och guldfirandet i Eskilstuna på natten.
Supportrarnas optimism på väg mot Småland var stor. I takt med kampsångerna höjdes pulsen rejält och mantrat "det är ju faktiskt inte helt kört" började rulla i huvudet.
Pontus Aspgren och Leon Madsen fixade 3–3 i det första heatet. När sedan Linus Eklöf och Michael Jepsen Jensen tog en femetta direkt efter snurrade tankarna ännu mera i skallen. "Tänk om det går vägen? Nej, Vetlanda är starkare".
Hemmalaget kontrade också med en fyrtvåa i tredje heatet och deras försprång var sex poäng totalt. Sedan gjorde slutspelskungen Zagar entré. Tillsammans med Michael Jepsen Jensen körde han ifrån Bartosz Zmarzlik. 5–1 där och resten blev det galnaste jag sett.
Smederna hade gjort en fantastisk insats när Masarna besegrade på bortaoval i semin men det här var något alldeles extra. Ett stjärnspäckat Vetlanda blev frånåkt i heat efter heat. De tillresta fansen var i extas och jag bara satt och darrade på pressläktaren. Med två heat kvar ledde Smederna med 47–31 och var åtta poäng före totalt. Jag sprang längs luftstaketet när Andzejs Lebedevs och Zagar fick chansen att säkra guldet definitivt. Sedan väntade segervrål, glädjetårar, kramkalas, champagnesprut, pokallyft och ett firande i flera dagar.