Josefine När är uppvuxen i Skogstorp utanför Eskilstuna. Idag bor hon i Stockholm och jobbar på ett finansbolag. Hon tar emot i lägenheten hon hyr i andra hand. Ett rött hårband håller tillbaka det blonda håret med ljusrosa toppar. Runt halsen hänger en snäckformad berlock. Blicken är närvarande, leendet aldrig långt borta. Vänsterarmen är det enda som skvallrar om ett tidigare liv. Ränder av ljusrosa ärr letar sig upp längs den brunbrända underarmen. Handen är prickig av märken från glödande cigaretter som släckts mot huden.
– Det finns en vändpunkt jag sett tillbaka på många gånger. Jag står på mina föräldrars balkong i Skogstorp. Plötsligt inser jag att det bara är jag själv som kan stå för förändringen i mitt liv – Inte terapeuter, läkare eller föräldrar. I alla år har jag skyllt på att andra inte förstår, men det är jag som måste göra det här.
Vändpunkten är kulmen på ett tio år långt mörker: anorexi, drogberoende, självskadebeteende och sexuella övergrepp.
Josefine går i åttan när hon följer med en kompis till en fest i en villa. Kompisen försvinner snabbt i vimlet och Josefine finner sig sittandes ensam i en soffa. Hon tar en klunk ur sitt glas. Sedan svartnar det. Vaga minnesbilder av ett rum med flera personer, hennes huvud som slår i elementet och någon som håller henne i håret. Hon vaknar utomhus, utan skor.
Efter ett halvår repar hon mod och berättar om våldtäkten för sin mentor i skolan. Föräldrarna informeras och en polisanmälan upprättas. I brist på vittnen läggs utredningen ner.
– Jag blev förhörd och fick de där klassiska frågorna om jag var berusad och vad jag hade på mig. Jag fick hem ett brev där det stod att utredningen var nedlagd, mer än så blev det inte. Efter det eskalerade allt.
Första året på gymnasiet diagnostiseras hon med anorexia.
–Till en början handlade det om att jag ville att folk skulle se att jag mådde dåligt, men med tiden utvecklade jag en extrem matångest. När jag fick kommentarer ville jag bli ännu smalare för att få ytterligare bekräftelse.
Josefine är periodvis så svag att hon blir inlagd på slutenvård och sondmatas. Samtidigt glider hon allt längre ifrån sina vänner.
– Jag fick ångest i sociala sammanhang, ljög och ställde in varje gång vi skulle ses. Till slut frågar man ju inte en sådan person. Samtidigt var det precis vad jag hade behövt – att någon drog i mig och inte lät mig vara i det sjuka.
Hon blir allt skickligare på att dölja sin ätstörning.
– Jag gömde maten i fickorna, i trosorna, i skolböckerna. Jag gömde sås, helt kladdig om händerna. Idag känns det så sjukt att ingen märkte.
Som 20-åring flyttar Josefine till Stockholm. Utåt sett håller hon fasaden uppe, men hon mår allt sämre i takt med att hon pressar sig hårdare på jobbet. Hon börjar missbruka sina mediciner för att orka med och hamnar flera gånger på sjukhus till följd av överdoser.
En dag går Josefine till Sergels torg. Hon spanar in en kille som ser ut att sälja droger, går fram och ber att få något.
– Det visade sig vara heroin, som kom att bli min huvuddrog.
Heroinet är till en början en ventil för att undfly pressen, men tar snabbt ett fast grepp om tillvaron. Hon får abstinensbesvär och måste hela tiden ha mer.
– Till slut köpte jag för över 1 000 kronor om dagen. Jag fick börja sälja saker och när det inte fanns saker kvar att sälja prostituerade jag mig.
I juni 2017 befinner sig Josefine tillsammans med två kompisar vid Karlaplan i Stockholm för att köpa heroin. De tar drogerna men Josefine känner direkt att det inte känns som vanligt. Hon kollapsar och drabbas av hjärtstillestånd.
Efter överdosen blir hon intagen på Slottshagens behandlingshem för kvinnor, men det blir inget lyckat möte. Ett eskalerande självskadebeteende och ytterligare återfall leder till att hon skrivs hon ut. De ansvariga på boendet anser sig inte kunna hjälpa henne.
Tillbaka i Eskilstuna fortsätter det destruktiva levernet. En dag kommer hon hem märkbart påverkad. Hennes mamma rotar igenom hennes väska och hittar heroinet, men Josefine sliter det till sig och låser in sig på toaletten där hon snortar i sig allt.
– Jag hade svikit mina föräldrar så mycket att det kändes som att de slutligen hade gett upp.
Till slut kommer vändningen på balkongen.
– Sedan den dagen har jag känt att jag inte kan svika dem igen, säger Josefine.
Hon börjar gå på beroendecentrum, lämnar urinprov och sköter sina mediciner. Till slut får hon komma tillbaka till behandlingshemmet.
– Den här gången ville jag verkligen komma tillbaka. Jag insåg att, det här går inte – jag kommer dö.
På hemmet får hon för första gången hjälp att bearbeta sina trauman.
– Jag har flytt in i destruktiva beteenden hela mitt liv för att slippa de jobbiga känslorna, inte tillåtit mig att känna sorg eller ensamhet, men inte heller glädje och hopp. Jag har inte känt mig värdig de känslorna. Det var först på hemmet jag började känna nyanserna, skratta och gråta, säger hon och fortsätter:
– Det var en otrolig befrielse att inse att det som hänt mig inte är mitt fel. Det gör det lättare att förlåta mig själv.
Drogfri sedan tio månader skriver Josefine på ett föreläsningsmaterial om sina erfarenheter.
– Idag mår jag bra. Det kommer dippar, men hur jag hanterar dem i dag jämfört med tidigare är som natt och dag. Jag fram emot framtiden och kan känna ett pirr i kroppen av nyfikenhet.
Ett första test blir en provföreläsning för lärare på en skola i Eskilstuna. Därefter vill hon fortsätta berätta, främst för ungdomar.
– Jag har en vision om att psykisk ohälsa ska undervisas i skolan. Ska vi kunna förebygga, och inte bara behandla, behöver vi få kunskap tidigt i livet. Min främsta vilja är att sprida hopp – för det finns inga hopplösa fall.
De sista orden yttrar Josefine med emfas. Hon är ett levande bevis.