För några veckor sedan vinkade jag och min hustru av barnen när de åkte på sin traditionsenliga sommarlovsvistelse hos mormor. Dagen efter åkte hustrun iväg på en längre tjänsteresa till en av Europas tristaste industristäder och för första gången på gud vet hur länge öppnade sig ett fönster av det där vi som småbarnsföräldrar bara drömde om – egen tid.
En hel vecka med lediga sommarkvällar utan förpliktelser är ingenting som hör till vardagen i mitt liv längre.
Är det inte barn och familj så är det övertid eller räkningar, eller bostadsrättsförening och mammas bankärenden, eller pappas ständigt strulande dator.
Och så, plötsligt, är det alldeles tyst i huset när jag kommer hem från jobbet. Inte ens katten ställer till något, som om till och med hon fattat att detta är en speciell kväll där ingen vill sopa ihop skärvorna efter ytterligare en nedriven blomkruka.
Det är då det slår mig. Jag har gott om pengar, ett fullt barskåp, en ny bil, full tank, giltigt pass, massor av lediga vänner, ett välfyllt bibliotek, Netflix, HBO och hela vinden full av campinggrejer.
Och jag har ingenting att göra. Ingenting.
Jag kommer helt enkelt inte på något jag vill göra på egen hand längre och så är det alltid för mig i semestertider numera. Det är som om kroppen glömt hur man gör.
Till slut sätter jag mig på balkongen, öppnar en folköl och tänker att jag saknar både familjen och vardagen. Jag tjuvröker några cigaretter och fimpar direkt i blomlådan. Något ska jag ju göra av friheten.
När solen går ner över Eskilstuna sitter jag fortfarande kvar med samma avslagna ölburk i handen.
Det är livet.