Läser artikeln om rörelsehindrade Ahmed Ali, publicerad den 11 januari, som fått avslag på ansökan om parkeringstillstånd. Egentligen är det i första hand inte han som drabbas, utan hans fru som bilförare som får problemet.
Tyvärr är det verkligheten för gruppen anhörigvårdare att ständigt få stångas mot myndigheter och ett regelverk som inte underlättar, tvärtom. Varje beslut följs av en beskrivning av hur man överklagar. Även i tidningsartikeln uppmanas till överklagande så att en ny prövning ska avgöra om kommunen gjort rätt eller fel.
Syftet med överklagandet kan väl inte vara att rättfärdiga kommunens beslut? Man överklagar väl för att man vill ha en ändring och en annan bedömning. Tyvärr är det strikt regelverk som ”vinner” och inte en human bedömning.
I Sverige finns cirka 1,3 miljoner anhörigvårdare som helt utan ersättning ägnar timmar, ja till och med att hela dygnet, åt att ge vård och omsorg och en meningsfull tillvaro till en person som på grund av sjukdom är beroende av annan.
Det är ett utnyttjande av anhöriga värt miljarder kronor varje år för samhället. Vad kostar då ett parkeringstillstånd som en liten ynka uppmuntran?
En som vet