Under de senaste åren har jag träffat ett flertal äldre personer som brukar någon form av medicin för att kunna somna. De har berättat att de ofta mött ett öppet eller dåligt maskerat misstroende vilket får dem att känna sig skyldiga och utpekade. De anser att vissa läkare i större utsträckning förefaller anse att en lägsta dos av en insomningsmedicin är riskabel för dem och även på apoteket hade de mött ett visst misstroende.
En person som haft en sådan medicin i ett antal år har tagit en eller en halv tablett så gott som varje kväll och anser att den ger honom hjälp att somna. Han har inte behövt öka dosen och vare sig han själv eller personer i hans omgivning anser att hans personlighet har förändrats.
Är det en felaktig tolkning av begreppen måttfullhet, hänsyn och omsorg om patienten som blivit ledord i vården? Hur förhåller det sig egentligen, visar medicinsk forskning att en insomningstablett för en person i åldern 80 år eller däröver är så skadlig att den därför bör/skall undvikas? Varför har i så fall inte de ansvariga myndigheterna tagit sitt ansvar och förbjudit medicinen?
Om det inte finns tillräckliga medicinska skäl är det då en moraliskt, intolerant och fördomsfull inställning från vården som ligger till grund för återhållsamheten och misstroende mot dem som brukar sådana mediciner?
Jag anar svaret, risken för ett beroende. Men då blir mitt, i vår tid det förskräckligt, oansvariga svaret att om en 80-åring har tio år kvar att leva kan han väl tillåtas få somna skönt på kvällen utan att känna dåligt samvete den tid som återstår av livet. Är inte det ett synsätt som till och med Socialstyrelsen skulle kunna acceptera?
Fakta eller fördom