Redan på morgonen blev jag riktigt glad, en glädje som höll i sig hela dagen. Det som tog mig med storm var nyheten att lärare i genomsnitt fått 7 000 kronor högre månadslön under perioden från 2010 till 2016. Helt rätt och välförtjänt om du frågar mig.
Hoppas att även undersköterskor, sjuksköterskor och poliser haft motsvarande löneutveckling. Om något liknande i framtiden inträffar även för pensionärer blir det liksom delad glädje, lika med dubbel glädje.
Den tidsperiod som nämns för ökade lärarlöner sammanfaller dessutom med den tid som jag inte haft något jobb att gå till. Vid 63 års ålder erbjöds jag nämligen ett avgångsvederlag och kunde sluta jobba 1 januari 2010.
Det är inte så att jag klagar på pensionerna. Politikerna har ju till och med haft tilltro till vår goda ekonomi i sådan omfattning att de unnat oss en speciell skattetabell, där vi pensionärer tillsammans med sjukskrivna och arbetslösa bidrar med högre skattesats än vad lönearbetare betalar. Denna specialbehandling infördes av Alliansen och har sedan förvaltats av nuvarande regering. Just i höst, ett år före nästa val, har alla partier sagt sig skattemässigt vilja minska gapet mellan lön och pension. Nåja, inte alla. Moderaterna vill införa ett nytt jobbskatteavdrag och anser därmed att vi gamlingar kan fortsätta stödja statsfinanserna lite extra.
Under den tid lärarlönerna ökat med 7 000 kronor i månaden har minsann inte pensionerna hängt med i utvecklingen. Eftersom jag håller reda på summorna kan jag avläsa att mellan 2010 och dagens datum 2017 har min pension minskat med 5 285 kronor.
Nu vill jag tillägga att vi, min fru och jag, inte lider någon nöd utan att vi ekonomiskt klarar oss mycket bra. Fast kanske den här beskrivna utvecklingen av pensionen kan vara en tankeställare för alla blivande pensionärer.
Roger Stark, politiskt obunden