I Sverige har vi mer än två miljoner så kallade äldre personer (äldre än 65 år). De flesta av dem har det bra både hälsomässigt och ekonomiskt. Själv har jag absolut inget att klaga på. Tyvärr är inte alla friska eller har en god ekonomi.
Anledningen till att jag skriver insändaren är socialchefen i Flens kommun, Daniel Ljungkvist, när han uttalar sig om hanteringen av svårt sjuka äldre i kommunen. (Artikel i EK den 4 juli, red anmn.)
Lever man tillräckligt länge får man gradvis sämre hälsa och flera äldre drabbas av demens eller fysiska sjukdomar. Vi ser nu exempel från Flens kommun där man ser tydliga tecken på att äldre med svårigheter behandlas på ett inhumant sätt, men Flens kommun är absolut inte ensamma utan hanteringen ser förmodligen likadan ut i så gott som samtliga kommuner.
Vad beror då denna inhumanitet på? Vi vet alla hur svårt det är för vuxna människor att förstå ungas olika sysselsättningar. Jag vill säga att här råder det omvända förhållandet. De som hanterar och beslutar om biståndsärenden är personer som kanske har långt kvar till sin ålderdom. De kanske tror att de själva aldrig kommer att hamna i den situationen att de är på väg att bli dementa eller sjuka.
Vi behöver fler äldre personer som engagerar sig politiskt och tar sig in i socialnämnderna och utövar inflytande. Betänk att vi är en så stor grupp att om vi alla väljer att rösta på ett och samma parti så skulle det partiet absolut få egen majoritet.
Tommy Karlsson