Under det här första kvartalet hålls många årsmöten främst i en mängd ideella föreningar. På min ungdoms årsmöten stod demokratin i högsätet, stadgarna och dagordning var välskrivna och respekten för medlemmarna var stor.
Nyligen besökte jag ett årsmöte i en förening med 350 medlemmar. Endast en handfull hade infunnit sig och styrelsen presenterades endast ett par ynka aktivitet för nästa år innan någon konstaterade att man fick gilla läget, gäspade och lämnade mötet.
Nästa årsmöte blev mer dramatiskt. Här konstaterade i den magraste dagordningen jag sett att rösträknare kunde väljas om det behövdes! Resten av dagordningen föreföll vara kopierad från ett land där man endast kan rösta på ett parti som sedan fick 100 procent av väljarnas röster. Här rådde en lag som inte fick ifrågasättas, en höjd, irriterad röst tystade frågeställaren, lammen.
I dagordningen var föreningens goda stadgar glömda, någon röstlängd upprättades inte, här röstade samtliga som fanns i den fyllda lokalen. Någon ekonomisk berättelse som visade vilka intäkter och kostnader som funnits under året presenterades inte. Här lämnade medlemmarna mötet helt okunniga om vad deras 4 000– 5 000 kronor spenderats på under året utan att ställa frågan. Inte heller diskuterades vilken årsavgift som skulle betalas, den var redan före mötet fastställd av den gamla auktoritära styrelsen.
Till styrelsen valdes maken till ordförande och hustrun till kassör, jäv naturligtvis. Var tog min barndoms föreningsmöten vägen, då när möten leddes av föreningskunniga ledamöter och medlemmar som hade modet att välja de mest lämpliga kamraterna till styrelsen?
Ställ krav på kvalitet