Nära 1 000 år har gått sedan den myndiga Rekarnekvinnan Sigrid lät rista minnesrunor över sin döde make Holmger i berghällen invid ridstigen ner mot bron över Ramsundet (alltså nära Sundbyholm), som hon likaså bekostat. Men runhällen innehåller även detaljer ur den urgamla germanska hjältesagan om Sigurd, drakdödaren. I backen intill finns gravar och lite längre bort rester efter mycket gammal bebyggelse. En väl sammanhållen fornlämningsmiljö således.
Under alla dessa 1 000 år har denna storslagna och unika fornlämningsmiljö legat orörd. Platsen har på ett märkligt sätt talat till oss sena tiders människor genom sin unika, välbevarade miljö, där man nästan kunnat höra hovklapper och knarret av hästarnas remtyg. Eller plasket från årorna när skepp passerade.
Men nu i nådens år 2018 har det upplevelsebara, sinnliga sopats bort, spolierats. Klumpiga stentrappor, träbryggor och plattformar har byggts upp här med det i och för sig goda syftet att göra platsen tillgänglig för alla, men med dystert resultat.
Miljön är spolierad, inte bara för dem som har svårt att ta sig fram utan för alla. Man skäms över det som skett här. Nu måste man tänka om helt, ta bort alla klumpiga konstruktioner och fundera ut någon annan lösning på tillgänglighetsproblemet. Varför inte ett enkelt ”visitors centre” vid parkeringsplatsen med information som ger alla möjligheter att i detalj se vad området innehåller och kan erbjuda de vetgiriga. Området är ju så pass märkligt att det snuddar vid världsarvsstatus. Modern datateknik skulle säkert kunna fungera väl i detta sammanhang. Men först måste områdets oskattbara miljö återställas.
David Damell
landsantikvarie em
Olle Lorin
arkeolog, kulturskribent