I den Svenska akademien synes nu ett drama som påminner om den oro som utspelades under kung Gustav III tid vid makten. I vida kretsar, främst bland adeln blev Gustav III mycket illa sedd. Genom sin adelsfientliga politik, uppläxandet av riksstaden och stärkningen av kungamakten 1772 och 1789, ökade han sin makt. Och genom kriget mot Ryssland, som han själv påbörjade, och skattehöjningar fick han många fiender.
Även inom den Svenska akademien synes nu finnas djupa klyftor som leder till osämja och argumenten förefaller inte tillhöra de skarpa hjärnorna. Liksom under Gustav III tid stärks protesterna såväl inom som utanför akademien och knivar slipas.
Osakliga anklagelser presenteras, en ledamot har redan ställts till svars, är dömd av folkdomstolen och har fått sitt straff. Var finns förnuftet som inser att för att utesluta en ledamot i den Svenska akademien, som inte juridiskt åtalats eller straffats för någonting, finns inga skäl att utesluta.
Det är ännu en mänsklig rättighet i vår demokrati. Och du kan inte släpas till stupstocken om en annan familjemedlem begått ett brott eller som en kvällstidning önskade ”ta sitt ansvar som den vuxna människa hon är om så sker.”
Rosenkammaren avskaffades 1772