Inte sällan ser jag människor som jag tror att jag känner, eller åtminstone har träffat, men som jag inte alls kan placera. Efter tolv år som journalist, dessutom i min egen hemstad, är det kanske inte konstigt. Jag har ju stött på en och annan Eskilstunabo genom åren.
Men jag har hittat ännu en förklaring, och den går betydligt längre tillbaka i tiden än tolv år.
Polletten föll ner när jag var på Kurirenbollen med äldsta dottern tidigare i år. Hela Årby IP fullständigt kryllade av bekanta ansikten. Män och kvinnor kring 35-40, som jag upplevde att jag hade någon form av relation till utan att kunna förstå vilken.
Hur kunde jag veta vad den blonda kvinnan i korvkön heter? Varför kopplade min hjärna ihop den lätt skallige mannen i kortärmad skjorta med en av mina gamla barndomskompisar som jag inte har träffat på säkert tjugo år?
Där. Bam. Från ingenstans.
Allt är givetvis skolkatalogernas fel!
Från 1985 till 1997 plöjde jag alla mina skolkataloger, inte bara en eller två gånger när de var nya utan massor av gånger. Jag letade efter tjejer jag tyckte var söta, eller efter folk jag träffat på fester. Eller som jag skulle på fest med. Eller så slöbläddrade jag bara.
Men allt detta bläddrande blev ju också till en omedveten men mycket omfattande kartläggning av tusentals 70- och 80-talister från i stort sett hela Eskilstuna kommun. Och eftersom jag är utrustad med ett utomordentligt gott minne har jag hela kartläggningen inom greppbart avstånd bakom pannbenet än i dag.
Välsignelse eller förbannelse? Jag vet inte. Men bli inte förvånad om jag redan vet en massa saker om dig när vi träffas för första gången.