Både Albin Malmqvist och Johanna Elgåhs är lärarstudenter just nu ute på praktik på Rekarnegymnasiet och medförfattare till dagens debattinlägg, som kan läsas på dagens insändarsidor, som handlar om Eskilstunas placering i rankningen som ger en bild av lärares hälsa, andelen behöriga lärare och lärartätheten.
En undersökning som dessutom genomfördes innan de senaste beskeden från politiskt håll slog ned som en bomb på många av Eskilstunas skolor.
Varken Albin eller Johanna ångrar sina val av yrken, och det skyller ingen av dem på det faktum att de bara har några terminer kvar innan de kan kvittera ut sin lärarlicens. De hoppas bara att det fortfarande ska finnas en tjänst att söka på en arbetsplats där man faktiskt satsar på lärarna:
‒Jag tror inte att jag kommer att söka jobb i Eskilstuna, säger Albin och Johanna nickar i samförstånd.
Båda är lågmälda och uppriktigt ledsna över signalerna som nu pumpats ut. Och lite överraskade samtidigt.
Ingen av dem har särskilt många andra städer eller regioner att jämföra med. Men de skolor de kan jämföra med i Stockholm och på Gotland lämnar en hel del i övrigt att önska av Eskilstuna.
Och värst är kanske signalerna som skickas ut, menar Albin.
Det såg ut som om man från arbetsgivarhåll tänkte göra allvar av planerna att förbättra lärartätheten på både grund- och gymnasieskolor, och lönerna var tydligt på väg uppåt i försök att förbättra lärarnas anseende.
En bra lön sitter förstås inte i vägen. Det tycker varken Albin eller Johanna. Framförallt med tanke på att studieskulderna ganska snart ska börja betalas av. Men skälet till att man alls vill bli lärare är mycket större än så, ett leende skymtar till hos Albin som belåtet drar efter andan:
‒Det är de här ögonblicken när du väl lyckas nå eleverna... När du verkligen når ända fram... När hela rummet bara vibrerar av ett stort aha. Den kicken du får då är helt obetalbar.