Ta tiggeriförbudet, som omhuldas av både M och SD och inte precis får socialdemokrater att höja stoppskylten. Särskilt inte i Eskilstuna och Katrineholm.
Kravet på förbud är inte av omsorg om dem som tigger, i regel romer från Bulgarien och Rumänien, utan utfärdas för att ”vi”, potentiella väljare, helst skulle slippa se fattigdomen exponerad. Vallöftet är så att säga inte riktat till dem som tigger, utan till dem som tittar bort.
Sannolikt är det därför Stefan Löfven (S) utbrister ”Vad fan håller ni på med?” till dem som brände bilar i Göteborg med omnejd, medan de politiska reaktionerna på att tre 15- och 16-åringar är misstänkta för mord på en 50-årig man som tiggde i Huskvarna lyser med sin frånvaro. Våld och trakasserier mot tiggande människor, vilket har pågått i flera år, riskerar ju troligtvis inte att drabba ”oss” som är röstberättigade i Sverige, till skillnad från förstörda bilar.
Samma sak med rätten till familjeåterförening, som både Löfven och Ulf Kristersson (M), tillsammans med SD, nobbar. Föräldrarna som tvingas leva långt ifrån sina barn och makar får inte rösta i riksdagsvalet. Det får däremot ”vi”, föräldrarna i de cirka 900 000 familjer som Socialdemokraterna lovar varsin ”familjevecka”. Alltså fem dagars extra ledigt per förälder och år, vilket Stefan Löfven motiverar med att ”det är så otroligt viktigt att barn och föräldrar får tid med varandra” (Aftonbladet, 28/8).
Det senare är förvisso sant. Men det gäller i ännu högre grad dem som inte har sett sina nära och kära på flera månader, ibland år.
Det är även i den andan Kristdemokraterna vill ha förbud mot böneutrop – det drabbar inte ”oss” – och ungdomsförbundsordföranden Christian Carlsson skriver ”att ställa tuffare krav är att bry sig”, i en text om långtgående åtgärder som inskränker nyanländas rättigheter (DN Debatt, 30/8). Kraven är inte riktade mot ”oss”, som kanske kan komma att rösta på KD, utan mot flyktingar i allmänhet och muslimer i synnerhet.
På samma sätt som det inte går att säga att sommarens värmebölja beror på klimatförändringarna, vet vi inte om det är de senaste årens glidningar i debatten, där det pratats om ”hårdare tag”, ”vi och dom”, med ett ökat fokus på att vissa inte hör hemma i Sverige, som leder till våld mot människor som är annorlunda. Eller att det plötsligt är i sin ordning att försöka inskränka minoriteters rättigheter, med motiveringen att de inte uppskattas av majoriteten.
Däremot vet vi att precis som förändringar i klimatet gör att risken för extremväder ökar, ökar förändringar i debattklimatet risken för att extrema handlingar och värderingar anses acceptabla.