Ibland tänker jag på hur könsroller biter sig fast, också hos personer som verkligen stöder ett jämlikt samhälle.
Trots en massa fina dokument finns skillnader mellan könen i stort sett överallt – inom politiken, i arbetslivet och inom idrotten för att ge några exempel.
Det är det senaste området jag tänker skriva om i dag, idrotten alltså. Men jag tänker inte ta fasta på fördelningen av träningstider, istider, kommunala investeringar, massmedial uppmärksamhet och andra ganska konkreta skillnader – utan det där som finns där omedvetet hos många. På något sätt verkar manlig idrott vara viktigare än kvinnlig. Idrottande män verkar vara lite mer på riktigt än idrottande kvinnor.
Jag minns till exempel när AFC blev ett Eskilstunalag förra året, och därtill ett allsvenskt sådant.
På morgonmötet här på redaktionen dagen efter utbrast någon: Äntligen har vi ett allsvenskt fotbollslag! Jag påpekade lite försynt att vi redan hade ett allsvenskt fotbollslag. United hade ju redan spelat i allsvenskan i flera år. Det var ingen som protesterade, och några gjorde tummen upp för mitt påpekande. Men det var ändå som att tjejerna inte riktigt räknades.
Ett annat exempel hämtar jag från radion i år. Årets första major för damer ägde rum i månadsskiftet mars–april i USA. Tävlingen vanns av svenskan Pernilla Lindberg vilket också rapporterades i radio. Men någon vecka senare, 4 april, kungjorde en radioreporter att nu var det dags för golfarnas första major i år – damgolfarnas premiär några dagar tidigare räknades visst inte på riktigt.
Samma sak var det i början av årets fotbollsallsvenska. Precis i inledningen ledde Hammarby både på herr- och damsidan. Men som så ofta fick herrarna mest plats. Dock blev det ett och annat förtydligande så där i förbifarten, att Hammarby faktiskt ledde också på damallsvenskan.
Graderingen av herr- och damsport är nog oftast omedveten. Förmodligen går också jag i fällan i bland. Men jag tycker ändå att vi borde kunna bättre anno 2018.