Eskilstuna konstmuseum är inte sig likt. Dörröppningar har satts igen och slagits upp igen som av en serietidningshjältes starka näve. Och i de vanligen så vita och stilla utställningssalarna trängs foton, tavlor, möbler, fejkade gråstenar och böcker med scenografier och dokument av olika slag. Mitt i allt står Carl Johan De Geer, kultförklarad konstnär, formgivare, fotograf, filmare och författare, så ikonisk att det oftast räcker med att skriva hans initialer: CJDG.
Han är klädd i vit målarrock, utrustad med en stor pensel droppad i svart målarfärg och en aldrig sinande lust att berätta.
‒Mina egna tankar klarnar när jag berättar för andra, säger han och tillägger att han är väl medveten om att han riskerar att anklagas för att vara en "mansplejnare".
Carl Johan De Geers utställning "Ledtrådar", som öppnar i Eskilstuna Konstmuseum på lördag 13 maj, må visa hans arbeten från ett mer än 50-årigt konstnärskap. Men den handlar inte om något nostalgiskt tillbakablickande. Ledtrådarna sätter snarare nutiden och även framtiden i ett skarpt ljus. Många av verken är civilisationskritiska dystopier. Andra är omstörtande. Alla är egensinniga och roliga på ett lågmält sätt. Carl Johan De Geer var tillsammans med sin filmkollega Håkan Alexandersson den som myntade uttrycket "den skämtfria humorn" som bland annat kan upplevas i barn-tv-serien "Tårtan" från 1972.
Det finns två ingångar till utställningen. Den ena heter "Dystopi" och den andra heter "Arbetsglädje". Det senare ordet känns otroligt kontroversiellt i en tid då man mest hör begreppet arbete nämnas i relation till om stressrelaterad ohälsa och en låg framtida pension. I rummet innanför den öppningen har Carl Johan De Geer byggt upp sitt arbetsrum i ett hörn. Här finns en arbetsbänk och ett skrivbord som dignar av foton, teckningar, föremål och dokument. Han pekar på en suddig bild av honom själv och en kvinna på cykel som han tagit i farten med en analog kamera.
‒Jag var något av en selfie-pionjär, säger han.
Överallt finns foton av hans vänner och från olika produktioner. Den som går nära kan upptäcka en ung Ica-Stig (Hans Mosesson), ett portätt av en råtta ur tv-serien för barn, Doktor Krall eller Håkan Hellström, som CJDG samarbetade med i ett bokprojekt för ett par år sedan.
‒Det är en vänlig och ödmjuk person, han frågade om jag vill vara med och spela trombon på hans konsert. Men jag avböjde, jag kan inte spela tillräckligt rent, säger Carl Johan De Geer, som ovanpå allt annat också har en musikkarriär: han var en av medlemmarna i Blå Tåget, proggbandet som skapade låten "Staten och kapitalet". Ja, just den som Ebba Grön gjorde till den svenska punkens anthem.
I hallens mitt hittar vi Carl Johan De Geers samling av Manhattandeckare. Drivor av böcker med kvinnofientliga omslag Bertil Hegland. Vissa har bearbetats av Carl Johan De Geer. Men det är inte fråga om att "förbättra" omslagen.
‒Jag har straffat mig för att jag har läst dem, säger han.
Vi går fram till en skolbänk med uppfällt lock. Däri finns en modell av en scenografi till skräckfilmen "Res aldrig på enkel biljett".
‒Den kan skolbarn titta i och reflektera kring döden, säger mannen som nioåring skrev en uppsats på franska om hur man bäst tar hand om donerade hornhinnor från döda människor (skrivboken finns med i utställningen).
Ett av de mest skrymmande verken i "Ledtrådar" heter "Frukostdags 2020". Det är en dystopisk framtidsvision, där modelltågset i tre olika skalor kan köras runt i ett ödelagt landskap, förbi ett tsunamidrabbat NK i Stockholm och genom en tunnel i form av en tumör.
‒Jag gjorde den här 2007. Då tyckte jag att det var långt till år 2020, och trodde inte att jag skulle få uppleva det. Nu der det ut som odet skulle vara möjligt, säger De Geer, som är 78 år.
Dystopi-temat finns flera verk, och i många av dem finns stenstoderna från Påskön med i olika former. För cirka tusen år sedan byggde Påsköns befolkning mer än 1 000 gigantiska stenskulpturer för att hedra bortgångna personer. För att kunna flytta de stora stenblocken högg man ner öns träd. Traditionen orsakade så småningom en ekologisk kollaps. Folk på ön svalt.
‒Lösningen blev fler statyer. Inte att förbättra ekologin. Ett felaktigt beslut om du frågar mig, säger Carl Johan De Geer, och pekar på en målning där Påsköns statyer blickar ut över ett Stockholm där nya förbileder byggs.
Hur publiken ska ta sig an den omfattande utställningen har konstnären inte så många synpunkter på.
‒Publik som ha gråtande småbarn med sig kan gå bort till tågbanan och köra tåg. Andra kan gå runt och grubbla över livets mening.
‒En sådan här utställning kan ge svar på det. Att livet har mening genom att man ha levat.