I Regeringsformen, RF,samt grundlagarna om tryck- och yttrandefrihet finns rader av skyddsbestämmelser för demokratin, för individuell frihet och för rättsstat. De kom dit etappvis med start vid Tryckfrihetsförordningens modernisering 1949. Från 70-talet och framåt skrevs RF om och fick en lång rad bestämmelser om formerna för lagenligt styre, likhet inför lagen samt fri- och rättigheter. I många paragrafer syns tydlig inverkan av det man lärt under åren med nazist- och kommunisthot. Även rättighetskapitel i andra länders författningar har inspirerat.
Nu har nya auktoritära styren i Europa angripit yttrandefrihet och rättsstat. Detta samt trumpismen i USA har väckt frågan hur väl skyddade vi själva är. KU:s ordförande Andreas Norlén (M) har föreslagit en utredning av sådana grundlagsfrågor. I en del yrvakna presskommentarer till detta har det helt bortsetts från hur många av rättsordningens och frihetens grundstenar som har getts ett ofta detaljerat grundlagsskydd.
Utredningen bör ändå göras, en del svagheter kan betyda större risk i dagens situation. Då grundlagarna moderniserades kände man sig säkrare på att demokratins spelregler var fast rotade inom landet, bortsett från små diktaturdyrkande organisationer. Alla partier som kunde tänkas få verkligt inflytande ansågs stå eniga bakom den starka traditionen i statsförvaltning och domarkår om respekt för laglig ordning och likhet inför lagen.
De radikalt antiliberala styrande i Ungern, Turkiet och delvis Polen, och deras ideologiskt närstående i andra länder, visar dock ett mönster som mer påminner om ett tidigt skede i Mussolinis Italien. Sedan de lagt händerna på makten mixtrar de med valsystemet, undergräver pressfriheten, inskränker föreningsfriheten, försöker ta politiskt grepp över domstolar, gynnar närstående oligarker eller fyller statliga chefsposter med partigängare. Valen avskaffas inte. Men spelplan och spelregler ändras för att göra det svårt eller omöjligt att byta regering.
Mycket som dylika politiska riktningar skulle vilja upphäva i Sverige är uttryckligen grundlagsskyddat, av RF eller Tryckfrihetsförordningen. Att politisera domarkåren utifrån skulle vara mycket svårt, likaså att rensa ut ideologiskt misshagliga – så länge domarkåren själv inte blir ett fäste för en systemundergrävande rörelse.
Valsystemet för riksdagen finns i grundlag. Det borde ordningen för kommun- och landstingsvalockså göra.
Men en svag punkt är att i ett krisläge med upphetsad stämning, och påverkan av inrikes eller utrikes krafter, skulle försök kunna göras att snabbt driva igenom grundlagsförsvagningar i centrala frihetsfrågor. De båda besluten före och efter ett val kan formellt tas i anslutning även till ettnyval.
Det har införts viss tidsfrist för beredning samt – mycket tack vare den nyligen bortgångne Per Ahlmark (L) – en rätt för en riksdagsminoritet att få folkomröstning där ett nej stoppar en andra och avgörande riksdagsbehandling.
Detta är inte alls något obetydligt skydd. Men en förstärkning bör diskuteras, och då finns en del viktigt att tänka på. Blir grundlagarna alltför svåra att ändra kan en följd bli att för rättsordningen ytterst viktiga skyddsregler, som är detaljerade och ibland behöver kompletteras, placeras utanför grundlagen. De som ogillar tryckfrihet eller vill begränsa rättigheter kan tänkas se tillfället att vända en sådan fråga ut och in, för att kunna försvaga hela Tryckfrihetsförordningen och stora delar av rättighetsskyddet.
Utredning ja – men i så fall med eftertanke.