Stjärnspäckad, utsåld och kritikerrosad - intresset för Kulturhuset Stadsteaterns uppsättning av Edward Albees klassiker "Vem är rädd för Virginia Woolf" i regi av omsusade Tommy Berggren och med den internationella filmstjärnan Lena Olin i huvudrollen som Martha, har varit stort. Inte minst från publiken. Det har varit huggsexa om biljetterna, och på onsdagskvällen hängde folk vid entrén till salongen i hopp om att kunna köpa någon överbliven plåt.
I sådana lägen finns risken att man som teaterbesökare upplever antiklimax. Men så är det inte den här gången. Tommy Berggrens "Vem är rädd för Virginia Woolf?" är faktiskt en ren njutning att se.
Pjäsen, från 1962, handlar om ett medelålders akademikerpar, historikern George och hans fru Martha, som är bosatta på campus till universitetet där Marthas far är rektor.
På Klarascenen i kulturhuset har man byggt upp parets vardagsrum med en enkel möblering. En soffgrupp, ett drinkbord och ett par golvlampor utgör i stort sett den rekvisita som behövs. Rummet har ett imponerande fönster som vetter mot en park där man ser George och Martha vandra hemåt i månskenet, de har just kommit hem från ett cocktailparty hemma hos Marthas far, som är universitetets rektor.
George, som spelas av en återhållsam och distinkt Peter Andersson, är bitter och trött, medan Martha är enerverande och berusad. Hon försöker dra i gång ett gräl för att åtminstone få något från sin man annat än sarkasmer. Maktbalansen är oklar. Då berättar Martha att det ska komma gäster. Det unga paret hon har bjudit in heter Grynet och Nick, han är ny på den biologiska fakulteten, och hon hans närsynta och intetsägande fru. De ringer på dörren och nu ska Martha och George få publik till sitt skruvade äktenskapliga drama, samtidigt som de hinkar i sig stora mängder starksprit.
Den välkända handlingen i pjäsen brukar beskrivas som att Martha och George gör allt för att såra och skada varandra. Men här finns också djup kärlek, någon slags försoning mellan makarna och en intressant tuppfajt mellan Peter Anderssons George och Henrik Norléns Nick.
Lena Olins mångfacetterade Martha bär på en stor smärta - längtan en efter ett barn som aldrig kom - något som George aldrig vågat tala om med henne. I stället har deras gräl handlat om andra tillkortakommanden, som Georges karriär som gått i stå och Marthas oklippta navelstäng från fadern.
De unga gästernas problem speglar det äldre parets, fast tvärtom, och natten kan bli en positiv vändpunkt för dem båda.
Som publik upplever man ett sting av obehag, Albees text är knivskarp och träffsäker. Visst har många av oss varit på middagar där alkoholen flödat och skruvade relationer och bitterhet skymtat fram genom konversationen? Samtidigt svävar något lätt över föreställningen. Tiden flyger, och man fattar sympati för alla karaktärer och skymtar en strimma av hopp.