Men i inget annat utvecklat industriland är skillnaden i inkomst nu så liten mellan dem som har högskoleutbildning och dem som slutat sina studier på gymnasienivå eller motsvarande. Att utbildningspremien, som den skillnaden kallas, är så låg har flera orsaker, inte bara hoptryckt lönestruktur. Skattesystemet gynnar rika personers kapital, särskilt en del husägande. Men skatterna på arbete, som ger utslag i internationella jämförelser av utbildningspremien, är mycket hårda i yrken som brukar vara högt betalda.
Ännu en förklaring tas upp i en ny bok av två ekonomer vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping, Johan Eklund och Lars Pettersson. Högskolorna har delvis låg kvalitet, en del utbildningar ger föga av kompetens i yrkeslivet. De med examen tränger visserligen undan andra, men de är inte mer produktiva och får följaktligen inte högre lön.
Kärnpunkten i kritiken är att högskolorna i snart 25 år haft ekonomiska villkor som förvärrar kvalitetsproblemen. De har starka ekonomiska drivkrafter att ha många utbildningsplatser, och godkänna studenternas prestationer. Lärosätena ges inga ekonomiska drivkrafter att ta hänsyn till om utbildningen efterfrågas på arbetsmarknaden.
Det kan tilläggas att högskolorna kan hålla uppe sina intäkter och skydda den egna personalens jobb genom att sänka kunskapskrav och vetenskaplig nivå i grundutbildningar. När studenter kommer till universiteten med svaga förkunskaper blir det svårt att kvaliteten uppe. De möter en högskola som getts egna ekonomiska motiv att inte underkänna, utan i stället låta kraven sjunka.
Olika ämnen påverkas olika mycket. Läkarutbildningen ställer sådana krav, och det är så hård konkurrens om platserna, att den är skyddad mot allmän standardsänkning. På en del andra områden, som i samhälls- eller humanioraämnen, där expansionen varit större, finns inte samma spärrar. Inte konstigt att högskoleutbildningars värde på arbetsmarknaden då sjunker.
Högskolornas expansion har gjort att deras volym, men inte deras kvalitet, fått kraftfulla försvarare i regional politik. Efter 2006 prioriterade regeringen att stärka grundskola och gymnasium. Men den införde också ett system för kvalitetsbedömning av högskolors grundutbildningar, och den avslöjade omfattande brister. Då lyckades högskoleledningarna få politiskt stöd för att ta bort denna kvalitetsgranskning. En av högskolechefernas ledare i försvaret mot kvalitetsgranskningen var Mälardalens Högskolas förra rektor Karin Röding. Hon har numera den viktiga statssekreterarposten för högskoleärenden.
Universitetsreformen som de båda ekonomerna ger skulden har överlevt flera regeringsskiften. Den kom till redan 1993, under Bildtregeringen, där M skötte utbildningen.
Sveriges bottenposition i fråga om utbildningspremien är en allvarlig varningssignal om att framtida konkurrenskraft och välfärdsutveckling hotas. Men problemet behöver angripas från båda hållen, både med en reform för lägre skatt på arbete och med en universitetsreform för höjd kvalitet.