Beska är definitivt den smak som flest människor har svårt för. Men de som gillar det bittra här i livet gör det ofta med desto större emfas. Själv är jag svag för allt beskt och rekommenderar att man åtminstone försöker träna upp smaksinnet en smula. Går det inte så går det inte, men ge det i alla fall ett antal ärliga försök.
Rosésallad (eller radicchio om man så vill) hör till de beskaste salladssorterna. Med sin vackra vinröda färg och sina kritvita bladnerver förmår den att lysa upp de mest färglösa av salladsblandningar. Men den kan också få vissa att rynka missbelåtet på näsan av den oväntat skarpa smaken.
Det finns dock några knep för att minska intrycket av beska. Testa att tillsätta lite extra salt och syra, i form av citron och flingsalt (eller varför inte lite knaperstekt bacon?). Fett är också en bra polare till beska. Ingredienser som exempelvis olja, grädde eller ost dämpar de ettrigaste bittra ämnena. Det är just därför salta ostar såsom feta och ädelost gör sig så fint till beska salladssorter som rosésallad och endiver.
Smaken mildras även av upphettning, vilket gör rosésallad till en lysande grönsak att slänga på grillen. Den är också bra på att behålla en del av sin inneboende knaprighet även efter tillagning, något man med fördel kan utnyttja i rätter som risotto, soppa, pasta, wokar och grytor av alla de slag. Tyvärr tenderar den dock att tappa lite av sin förtjusande färg på vägen, men det är smällar man får ta för ett annorlunda och uppiggande smakinslag.
Det finns flera olika sorters rosésallad, däribland treviso, chioggia och castelfranco. Beskhetsgraden och bladformen varierar dem emellan, liksom färgen som kan skifta från mörk purpur till ljusaste laxrosa. Rosésallad är väldigt vanlig framför allt i Italien, både rå och tillagad.
Kom ihåg att beska i maten förstärker det sträva i rött vin och beskan i öl, så välj dryck med omsorg. Ett mjukt rött eller fruktigt vitt vin med hög alkoholhalt passar bäst. Eller varför inte ett friskt rosé till rosén?