Det är lättare sagt än gjort, men någon gång måste man bestämma sig. Och roligt har det egentligen varit hela tiden – alla tio åren sedan Alex Voronov ringde mig en höstdag 2007 och frågade om jag ville bli krönikör på ledarsidan med inriktning på alkoholpolitiken.
Det var en riktig så kallad Al Capone-fråga. Det vill säga en fråga som man inte kan säga nej till. Chansen för en nykterhetsaktivist var oemotståndlig.
Visst funderade jag lite över hur det skulle gå att skriva var tredje vecka inom ett så begränsat område utan att bli tjatig. Men jag upptäckte snart att det fanns hur många infallsvinklar som helst – och nya frågor dyker hela tiden upp i debatten. Men man får förstås vara lite nörd och hålla noga utkik i nyhetsflödet. På så sätt har jag kunna hålla kära läsare uppdaterade på allt ifrån sjöfyllerilagstiftning till alkoglass.
Jag har ofta haft anledning att återkomma till grunderna i den svenska alkoholpolitiken. Så enkla och självklara men ändå så svåra för en del att förstå. De bygger på priser och tillgänglighet, kort och gott. Många tror irriterat att varje skattehöjning på den kära spriten bara är till för att ge finansministern mer klirr i kassan. I själva verket handlar det om att se till att alkoholen håller jämn takt med andra priser, eftersom det finns ett så tydligt samband mellan pris och konsumtion.
Tillgängligheten begränsar vi genom serveringstillstånd på krogarna och genom ”detaljhandelsmonopolet”. Så heter Systemet på det politiska fikonspråket.
Jag vet att många tyckt att det är konstigt att jag som nykterist så ivrigt försvarat Systembolaget, men jag vill inte se vin och whisky säljas med vinstintresse i livsmedelsbutikerna, i värsta fall som veckans lockprisvara! Fast Systemet behöver knappast försvaras längre, med varje år högre och högre popularitetssiffror och den institution som svenska folket har störst förtroende för.
Den stora besvikelsen genom de här åren är att alkoholreklamen fått så stor utbredning. Anslutningen till frihandeln inom EU gjorde att vi fick små möjligheter att begränsa reklamen. Alkoholindustrin har verkligen utnyttjat den nyvunna friheten.
Som om inte alla annonser för vin skulle räcka, så kringgår man lagstiftningen och sänder reklam också för starksprit, fast från ett annat land. Högt på min önskelista står att EU skulle kunna samla sig till ett gemensamt tag mot reklamen.
En viktig princip har genom åren varit att aldrig moralisera över andras drickande. Fast det finns förstås alltid någon som läser med sådana glasögon.
Bara på ett område har jag tillåtit mig att höja pekfingret. Det är när vuxnas alkoholbruk får gå före barnens trygghet och när vuxna inte begriper bättre än att langa till barn. Det är verkligen en fråga om moral och kan inte beskrivas på annat sätt.
Till slut – tack för alla uppmuntrande tillrop och kommentarer. Jag kanske får för mig att skriva en och annan rad någonstans också på det nya året.
Maj-Lis Lööw är tidigare statsråd (S) och verksam inom nykterhetsrörelsen. Hon avslutar med denna krönika tio års medverkan med regelbundna gästkrönikor i Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning.
* * *
GEDIGEN INSATS I VIKTIG FRÅGA
Varmt tack ska Maj-Lis Lööw ha, för sin gedigna insats som regelbunden gästkrönikör.
Att hon själv till sist dragit ett streck får vi ha respekt för. Men i hela tio år har krönikorna varit värdefulla bidrag till bevakningen av ett politiskt och socialt viktigt område, där tidningen, nu liksom tidigare, har en viktig del av sin linje.
Knappt någon kan ha varit så lämpad, med lokal förankring i Sörmland, ideellt engagemang och erfarenhet från riksdag, regering och EU-parlament.
Ledarredaktionen