Vad är hemligheten med ett rockband som ännu efter 40 år på scen övertygar både ny och gammal publik med typ tre ackord och lyrik om katten Nisses mjuka päls? Och som när det gäller "sex and drugs" aldrig kommer längre än till Volleyboll-Molly och rökrutan bakom lasarettet? (De mycket märkliga textraderna om valet av panelfärg i "Tung missbrukare" borträknade)
Eskilstuna teater är inte helt fullsatt när Torsson kliver upp på scenen lördag kväll, frontmannen Åkerström som vanligt i strumplästen. Men de som är på plats fyller å andra sidan upp salongen mer än väl med sin förväntan och sin hängivenhet och sin längtan efter att få sjunga med i refrängerna.
Och ut från scenen strömmar från låt ett, "Danmark", en mycket beslutsam, manglande energi. Torsson drar i gång som ett envetet litet tröskverk och signalerar liksom att här blir det ingen ro förrän hela skörden är bärgad.
Bo Åkerströms mycket avslappnade mellansnack ger här och där en hint om skaparkvalen bakom låtförfattandet, till exempel att "Överst på önskelistan" med sina drastiska rader "Ge mig en brandbil innan jag brinner upp" tillkom som ett svar på "En elektrisk röd gitarr" av Klippankollegan Wilmer X, bandet där Torssons organist/gitarrist Thomas Holst en gång höll till.
Hans insatser på tangenterna är en del av bandets karaktär, telefonskräckisen "Hon har försökt att ringa" vore inte densamma utan orgelpartierna...
Åkerströms särpräglade pipande pipa är också en del av Torssons själ, just den här kvällen blev den tyvärr, åtminstone i första halvan av konserten, lite nedtonad på grund av inte tillräckligt finkalibrerat ljud.
Men merparten av det som förloras i mixern tas igen på det galna anslaget och spelglädjen, båda smittar som virus. Och det är väl därför det känns en smula avigt att sitta nedsänkt i en fåtölj. Till Torsson behöver man hoppa, skaka, veva och egentligen ha lite mer svängrum än vad en teaterlokal kan erbjuda. Vilket i och för sig inte hindrade en del spontant skuttande på upploppet i det trånga utrymme som gavs.
Det är svårt att sätta fingret på dragningskraften i Torssons musik, men någonstans läser jag att bandet själva vid tillfälle sagt att det är fritidsmusik de framför: Musik som spelas på fritiden med texter om vad folk gör på fritiden. Känns som en rimlig definition. Hur som helst: Det ska mycket till för att inte bli glad av det milda vansinne som flödar ut från Torssons betraktelser över tillvaron, ta bara en låt som "Tre kusiner" som obekymrat lyckas med rimmet "En polis, en mormon, en som suttit för rån". Allt framfört till rytmiskt medryckande rock-dunka-dunk. Den är gjord av sten som inte smälter...