Det är ingen tillfällighet att ämnet kommer upp just nu. Jag står själv på randen, liksom alla mina jämnåriga kompisar. Och vi tillhör det jättestora gäng som föddes på 1960-talet. De betyder att det aldrig tidigare samtidigt har funnits lika många kvinnor i Sverige som har åldern inne som nu, och kommer troligen inte att finnas igen inom överskådlig tid. Så om bara hälften av alla föreställningar om kvinnor i klimakteriet stämmer, borde vi alla gå en hemsk tid till mötes. En era där horder av kvinnor svettas floder, får vredesutbrott, gråter och deppar, för att så småningom vissna och torka ut.
Beskrivningen är förstås alldeles galen. Men så ser bilden av klimakteriekvinnan ut. Föreställningarna grundar sig mycket lite på fakta. I stället handlar det om ett systematiskt marginaliserande av kvinnor som bottnar i en traditionell syn på dem som enbart biologiska varelser som styrs av hormoner. Kvinnor i klimakteriet kan dessutom inte längre utföra sin huvuduppgift, att föda barn, varför det finns ännu större anledning att marginalisera dem.
1966 skrev doktor Robert A Wilson så här i en storsäljande bok om klimakteriet:
"Att se hur en tidigare behaglig och energisk kvinna under loppet av några få år förvandlas till en slö men skarptungad karikatyr av sitt forna jag, är ett av de dystraste skådespel som finns. Det är inte bara hon själv som lider – hela hennes familj, hennes arbetskamrater, butiksbiträdena där hon handlar, och alla andra hon kommer i beröring med blir påverkade. Hon finns i miljontals upplagor och hon är en kärna av bitterhet och missnöje i hela vår kulturbyggnad."
Det är lätt att skratta åt doktor Wilsons formuleringskonst, och avfärda hans ord som ett medel för att kränga östrogen och drömmen om evig ungdom. Men hans syn på kvinnor i övergångsåldern var inte ny. Redan 1884 kunde man läsa följande om klimakteriet i Nordisk Familjebok:
"Så uppstå ofta blodvallningar av hufvudet med flyktig rodnad i ansigtet samt retlighet och förstämning i lynnet, stundom åstadkommande verklig sinnesjukdom."
1916 beskrevs det så här i tidskriften Hälsovännen: "Fägringen avtager. Somliga kvinnor söka kvarhålla den med alla möjliga skönhetsmedel, andra resignera."
Det räcker med att se sig omkring för att konstatera att myterna om kvinnor i klimakteriet är befängda. De många kvinnor runt om mig som har en fertilitet på upphällningen eller redan har passerat denna fas i livet, är smarta, glada, viktiga snygga, roliga och fantastiska.
Men beskrivningen av den halvgalna klimakteriehäxan lever kvar. Så sent som för två veckor sedan började SVT sända en ny brittisk tv-serie, "Breathless", vars handling utspelar sig på en kvinnoklinik på 1960-talet. Redan i första avsnittet blir en kvinna, som vägrar ta medicin mot klimakteriebesvär, plötsligt skvatt galen och försökte hugga ner sin makes unga älskarinna med kniv. Och har jag på senare år hört flera "verkliga" historier om kvinnor som fått vallningar och brusat upp, alla berättade i en nedlåtande ton.
Den som är konspiratoriskt lagd och har genusglasögonen på ser naturligtvis en agenda här. Kvinnor runt 50 har hunnit skaffa sig erfarenhet, de har mindre obetalt arbete i hemmet att styra med sedan barnen har blivit stora. De utgör konkurrens om makten i samhället! Då är det mycket praktiskt att avfärda dessa kvinnor som hysteriska, svettiga föredettingar.
Dessbättre kan det vara slut på det nu. För när vi blir många kommer vi att börja prata om det. Sluta skämmas och bara ta klimakteriet för vad det är: en process, en fas som hälften av alla människor går igenom. Var och en på sitt eget sätt.
Precis när det som bäst behövs kommer det en bok i ämnet. "Hej klimakteriet – lite vallningar har väl ingen dött av... Texter om livet kring 50" heter den. Citaten från de historiska källorna är hämtade ut boken.
I "Hej klimakteriet" medverkar kända kvinnor som Sissela Kyle, Camilla Thulin, Pia Sundhage och Emma Hamberg med texter om hur de själva upplevt sitt klimakterium och hur de ser på denna period i livet.
Bokens redaktörer är journalisterna och författarna Åsa Albinsson och Maria Fröjdh, som presenterar fakta, historik, och tips på hur man kan tackla de symptom som man kan få. För visst finns det symptom, men det finns också behandlingar.
Klimakteriet är ingen sjukdom, och kanske inte ens särskilt märkvärdigt.
"Folk blir ju varma, svettiga och arga hela tiden." som Camilla Thulin skriver i boken.