Tror att de flesta någon gång känt sig mobbad: på arbetsplatsen, bland vänner och fiender, i skolan eller i hockeylaget. För mig var det i det sistnämnda. I den råa kultur som kunde och kan råda i ett ungdomslag "behövdes" det en hackkyckling för de som såg sig som ledare i laget skulle bli starkare.
Sedan några hackkycklingar mobbats bort från laget föll lotten på mig någon gång i 13-årsåldern. Jag hade vänner i laget och var till och med lagkapten. Men trots det fick jag små pikar, större och mindre, i stort sett varje träning. Det gjorde mig skörare och rätt osäker i den miljön. Skolan blev i stället en frizon jag trivdes i mer eftersom jag där kände mig trygg.
Det slutade med att även jag slutade med hockey något år senare och började bli domare i stället. Ett rätt beslut i efterhand och jag hade nog aldrig blivit en ny Crosby – även om jag vill tro det.
I julas var jag hem till Norrbotten och hamnade av en slump på en hemvändarfest. Där råkade jag stöta på en av mina gamla belackare. Vi har nog inte setts på 12–13 år och av bara farten gav vi varandra en kram. Det var inget "förlåt" eller liknande. Men för mig blev det en försoning eftersom mina revanschkänslor 13-åriga Gustaf bär på försvann.
Så kan livet ta sig, att råka krama en mobbare av misstag och det var det bästa du gjorde 2016.
REPORTER
0155-25 68 23