"Nej, jag tror inte jag vill ha barn."
Det har blivit standardsvaret när någon frågar mig.
Det skapar ibland en del höjda ögonbryn och en viss obekväm tystnad men jag slipper i alla fall oftast höra utläggningen om att jag fortfarande är ung och att jag inte ska ha bråttom utan passa på att leva lite innan det är dags.
Som om mitt liv är något som bara pågår i väntan på att ett barn ska inträffa.
"Men det blir helt annorlunda när du får ett eget", är standardsvaret.
Det är väl självklart. Skulle jag få ett barn skulle jag ju älska det. Det innebär inte att jag vill ha ett. Hade jag fått en hund hade jag älskat den också. Men jag vill inte skaffa en. Det ifrågasätter ingen.
Missförstå mig inte. Jag hatar inte barn. Jag grät av glädje när min bror och hans fru blev gravida. Deras barn kommer ju vara en del av personer jag älskar och deras lycka spiller över på mig. Men deras barn är också ett barn jag kan låna en stund för att sedan gå tillbaka till mitt eget liv med all den spontanitet, själviskhet och ansvarslöshet det innebär.
Barn är meningen med livet, sägs det. Då är det ganska många liv i det här landet meningslösa. Själv tycker jag att mitt eget är meningsfullt oavsett.