Varje gång jag ger mig ut på gator och vägar måste jag vara säker på att alla andra trafikanter följer de regler och överenskommelser som omgärdar trafiken. Om några med mycket stora, starka bilar till exempel skulle få för sig att köra på vänster sida eller konsekvent köra mot rött skulle vi andra vara rökta allihop. Därför är det smått fantastiskt att det i stort sett faktiskt fungerar där ute, även om det sker svåra trafikolyckor då och då.
Sådana här överenskommelser om hur vi ska bete oss finns i alla sammanhang och är det som gör att livet fungerar. I den bästa av världar lär sig människor att identifiera och följa dem redan som bebisar och sedan finslipas denna färdighet under hela livet. Processen är nödvändig för att vi ska kunna känna tillit och jag vill hävda att den är omistlig för ett samhälle.
Utan tillit skulle jag inte bara tvingas sluta köra bil. Jag skulle inte våga gå ut. Jag skulle inte kunna gå på konsert. Kan jag det?
För det här handlar ju förstås inte om att köra bil. Det handlar om att tjejer och kvinnor utsätts för ofredanden i form av tafsande, ovälkomna kommentarer och snuskiga förslag och ibland regelrätta övergrepp i publikhav på konserter, på dansgolv och i trånga barer eller i folksamlingar överhuvudtaget. Ibland är dessa övergrepp dessutom systematiserade, så som tycks ha skett i Köln på nyårsafton och under ungdomsfestivalen "We are STHLM" i somras, när tjejer och kvinnor blivit omringade och utsatta för olika brott av män/killar i grupp.
Det här gör mig så jäkla förbannad. Och jag vet att det är sant. När jag var i 20-årsåldern stoppade en okänd medelålders man utan förvarning ner handen i mina byxor och grävde runt. Det var mitt i rusningstrafiken i Stockholms tunnelbana. Jag blev chockad och kom mig inte för att dra uppmärksamheten till gubbslemmet genom att skrika. I stället slet jag mig loss och hoppade av när tåget kom in på nästa station. Nu när jag har fyllt 50 händer det fortfarande. Senast i höstas "råkade" en manlig konsertbesökare på Lokomotivet i Eskilstuna gnugga sig väldigt hårt och ovälkommet mot mig i mörkret på golvet framför scenen. Alla kvinnor och tjejer har med högsta sannolikhet liknande erfarenheter. De flesta av oss har aldrig anmält till polis eller ens pratat om det.
Jag själv har tack och lov inte blivit rädd för att fortsätta gå ut på grund av detta. "Bara" blivit otroligt arg och kränkt. Jag har tänkt att vi kvinnor och tjejer i Sverige ändå har stor frihet att kunna gå ut och vistas publika miljöer som i konserthallar, festivaler och nattklubbar.
Samhällsnormer och överenskommelserna ser olika ut över tid och på olika platser. Det är så olika kulturer uppstår. De förändras hela tiden. Ibland går det år fel håll.
Kvinnor och några män har slagits hårt i ett helt sekel för att jag och mina medsystrar ska kunna röra oss fritt. Kanske har vi tagit deras landvinningar för givna i stället för att fortsätta kampen.