Flera av mina kompisar lever i ett förhållande och flera av dem har barn. Hur kan alla ha hittat en person som de vill leva med för resten av livet och dessutom skaffa barn med? Jag vill skriva att det låter skittråkigt och att man alltid har ett roligare liv som 25 år och singel. Jag går runt och säger att jag aldrig vill skaffa barn för att jag ständigt vill leva mitt liv flyktigt. Ha flyktiga förhållanden som inte betyder ett skit och ha flyktiga åsikter som ständigt förändras i samband med vilka människor jag träffar längs med vägen. Men vad är det jag är på väg till? Varför känns det som att jag är 25 men att det är bråttom för att jag inte har all tid i världen?
Nyligen släpptes den nya tv-serien Korridoren. En serie om Jenny som flyttar från Eskilstuna till Uppsala för att studera till psykolog. Hon krökar stenhårt och vaknar upp på en parkbänk dagen efter – vilket gör att hon missar uppropet och därmed förlorar sin plats på universitet. Serien ska väl på något sätt ge en berättelse om att växa upp och att hitta sig själv.
Vilket såklart får en att ställa sig själv frågan om vem man egentligen är och vad det är man vill göra av sitt liv. För mig har det alltid låtit så jävla trist att behöva vakna upp med samma person bredvid sig i sängen varje dag, alla år, för resten av sitt liv.
Eller?
Nej. Jag ljuger för mig själv. Det handlar om mitt kassa självförtroende och om rädslan att växa upp. Jag vill aldrig växa upp. Jag skulle aldrig erkänna att det egentligen handlar om att jag är rädd för att aldrig träffa någon som står ut med mig. Vad är sannolikheten att jag träffar någon som jag inte tröttnar på? Tänk om jag redan har träffat honom men dumpat honom för att han särskrev eller hade ett dåligt bordsskick. Inte kunde klä sig eller för att han hade en ful bild på Tinder men såg bättre ut i verkligheten.
Det är inte så jävla kul att vara 25. Det är en ålder där jag kan välja att dejta någon som är 22 eller 35. Börja pensionsspara men samtidigt spendera det sista av lönen på öl. Tillägna söndagen till att göra matlådor inför veckan men också käka popcorn till middag. Göra framsteg i karriären men även dyka upp bakis en tisdagsmorgon. Det är ständigt en balansgång mellan att vara vuxen och att vara omogen. Jag har inte lyckats jämna ut det än.
”Det är nu som ditt liv är som roligast” – är det verkligen det?
Att vara 25 är också att gå på dejt med någon som spanar in tjejen vid bordet bredvid vårt. Att förklara för en trummis i ett hårdrocksband hur ett bibliotek egentligen fungerar och att ligga med någon från gymmet som gör att man aldrig kan gå dit igen. Behöva lyssna på Iron Maiden i flera timmar bara för att få hångla lite. Eller att bli dumpad samtidigt som man blir bjuden på pannkakor till frukost på sängen – ett ganska snällt sätt att dumpa någon på. Ändå.
Men varför känner jag att det är stressigt med att få ordning på mitt liv när jag egentligen bara vill gå runt hemma i underkläder och lyssna på Jocke Bergs nya album? Jag vill att folk ska se mig som vuxen men jag vill aldrig växa upp. Jag vill bli överraskad, sårad, bortglömd och överrumplad. För resten av mitt liv. Utan att behöva leva hastigt eller ta ansvar för allt.
Rubriken är en textrad ur Oskar Linnros – 25