Plötsligt ber vigselförrättaren om ringarna och min bror skyndar sig fram med den lilla asken han har blivit betrodd med. Jag har varit orolig över att han ska blanda ihop våra identiska ringar och när han räcker mig min sambos ring protesterar jag plötsligt. Min reptilhjärna med skygglappar på intalar mig att jag såklart måste ha min egen ring!
Min stackars bror, snäll och foglig som han är – om än med tveksam blick – ger med sig direkt. Då påminner min framtida fru mig, med en lugn viskning, om att det är en ringväxling vi håller på med. Jag tittar skamset upp mot bröllopsgästerna och ser att min flinande kompis Martin självfallet har filmat alltihopa.
Som för att släta över det hela hör jag mamma säga till sin bänkgranne att det väl ändå är ett bra tecken att jag inte är så erfaren av vigslar.
Nåja. Veckan efter var det slutligen dags för den efterlängtade första resan som nygifta. Dock inte till Indonesien som vi hade tänkt oss. Våra pass hade såklart gått ut och som bekant har nya passtider under försommaren varit lika svåra att få tag på som en Hälsingegård utan Falu rödfärg.
Men vi är inget om inte anpassningsbara, tänker jag stoiskt när vi till slut packar in oss i bilen inför den storslagna bröllopsresan. Till Umeå.