Fröken Vivan sa vad vi skulle skriva. Jag var självsäker. Maskinskrivning var min grej. När provet var över och bindeln kom av sjönk självförtroendet i botten. Framför mig på pappret fanns ett virrvarr av bokstäver som inte bildade ett enda ord.
Jag hade placerat fingrarna en rad för högt upp och floppen var ett faktum.
Inte blev det bättre av att fröken Vivan var mamma till min stora kärlek som också var kompis till min storebror. Ja, ni fattar. Jag gjorde bort mig grundligt inför min blivande svärmor. Jag var 14 år och både mitt maskinskrivningsbetyg och mina framtida släktrelationer var rökta.
Att livet gav mig en helt annan svärmor och en helt annan kärlek har när allt kommer omkring nog inget samband med det misslyckade maskinskrivningsprovet. Men jag glömmer det aldrig. Inte heller glömmer jag den gången när jag tvingades göra anteckningar i totalt mörker, för att senare inse att det inte var någon som helst skillnad mellan dem och anteckningar gjorda i fullt dagsljus. Numera skulle jag inte få fel fingersättning på tangentbordet ens om jag hängde upp och ner i en repgunga i rymden. Men min handstil har chanserat så till den grad att jag tvingas avkoda mina egna kråkfötter.
– Så du stenograferar? säger intervjupersoner med en blick i mitt anteckningsblock.
– Ääääh, nja, inte direkt, svarar jag med blossande kinder.
Det är som om jag får kramp i handen av att greppa en penna. Jag har skyllt de flesta tillkortakommanden på min hänthet som är långt till vänster. En mer korrekt förklaring är att det går för sakta att skriva för hand. Huvudet vill mer än handen klarar av.
Samtidigt är det sorgligt med spekulationer om att vi snart förlorar vår förmåga att skriva för hand. Det mesta skrivs på datorer och i mobilen. Vem behöver penna och papper? Svenska Dagbladet belyser i en artikelserie handskriften och vilka konsekvenser det får om den försvinner. Anders Mathlein, författare till boken "Breven som försvann", förklarar för tidningen att det inte går att se vem som har skrivit texten på ett tangentbord och att den digitala korrespondens som vi använder nu kanske inte kommer att finnas kvar för eftervärlden. Allt färre brev skickas och av dem är det bara en bråkdel som är handskrivna.
Men ett handskrivet brev, eller vykort, är en lyxig gåva att få i brevlådan. Någon har tagit sig tiden att skicka en personlig hälsning till just mig. Den känslan kommer aldrig när ett mejl dimper ner i inboxen, hur trevligt det än är.
Nackdelen med att skriva för hand är alltså att det går för sakta. Men om jag tänker ett varv till, så är det också fördelen. Med handskrift måste varje ord vägas noga, liksom grammatiken och stavningen, för vid pennan finns plötsligt en riktig människa. Dessutom blir det snyggt. Såvida det inte är just min handstil vi pratar om, förstås.
Fotnot: om någon mot förmodan undrar så är fröken Vivans son än i dag lyckligt ovetande om att han var min stora kärlek 1983.