När AP-fotografen fick en bild på den lilla flickan Phan Thị Kim Phúc som sprang naken och brinnande från en napalmattack ändrade det hela västvärldens inställning till kriget i Vietnam.
När Amnesty och AP publicerade bilder på torterade irakier i Abu Grahib 2003 vände det opinionen mot den amerikanska ockupationen av Irak.
Men idag? Finns det numera några bilder som klarar av att vända hela det offentliga samtalet om något? För några månader sedan trodde jag fortfarande det. När bilden på den döde pojken Alan Kurdi nådde de breda massmedierna var det som om någon hade slagit på en stark lampa. För första gången såg vi i Väst flyktingarna för vad de faktiskt är: människor som i desperation över läget i sitt eget land riskerar livet för att komma till Europa. För några veckor, kanske ett par månader, blev också samtalet om flyktingarna ett helt annat. Vi såg dem som medmänniskor, engagemanget ökade och allt fler förstod betydelsen av att Sverige hade en öppen och liberal flyktingpolitik.
Sedan hände något. Retoriken ändrade på nytt karaktär. Plötsligt talade vi inte om flyktingarna som människor. I stället var det flyktingvågen, systemkollaps och den svenska krisen som stod i centrum. Som om vår så kallade kris skulle kunna jämföras med den kris flyktingarna själva genomlidit.
Men så är det nu. Gränsen är stängd. Taggtråden utrullad. Inte en jävel ska komma över bron.
Och då spelar det uppenbarligen ingen roll vilka bilder som läcker ut från krisområdet. Häromdagen såg jag ett filmklipp från gränsen mellan Grekland och Makedonien. Hundratals människor väntade vid taggtråden. Många av dem var barn, som flytt genom Turkiet och Grekland med hoppet att få söka asyl i ett EU-land. Det regnade. Barnen var dyblöta. Det såg kallt ut. De grät.
Och de makedonska soldaterna angrep med batonger och svordomar. De slog barnens föräldrar. Hårt och skoningslöst. Barnen grät ännu mer.
Man såg i deras ögon att de inte förstod varför soldaterna var så elaka mot dem. Varför de inte kunde få komma förbi taggtråden till hus eller skydd på andra sidan.
Vad är det egentligen vi gör med våra medmänniskor i dessa tider? Varför sprids inte bilderna från gränsen som en löpeld genom alla massmedier? Varför får den inte människor i vår rika del av världen, där vi nu upplever en tid av extrem tillväxt som en effekt av de senaste årens flyktingmottagande, att resa sig som en man och säga: Inte mer!?
Kanske har vi blivit alldeles avtrubbade av alla bilder på elände de senaste åren. Kanske har mängden av fiktiva och dokumentära bilder på krig och katastrofer gjort det svårare att se misären när den verkligen drabbar oss.
Men mest av allt undrar jag om det är självbevarelsedrift. Är vi kanske så måna om att behålla våra egna privilegier i vår del av världen att vi inte längre bryr oss.
Det är en förfärande tanke, och jag tror egentligen inte på den. Många bryr sig faktiskt. Många engagerar sig.
Men faktum kvarstår. Batongerna viner hårt mot de som behöver skydd. Och EU blundar.
Framtidens dom kommer att bli hård.