När Annika Norlin uppträdde den 14 januari gjorde hon det tillsammans med Norrköpings symfoniorkester.
Under tonåren var det som att årscykeln började och slutade med festivalsommaren. Livemusiken va en del av min identitet, men plötsligt har jag inte känt samhörigheten i ett publikhav på fem år. Jag har tappat den delen av mig själv, men märkte inte när det hände.
Kanske var det därför jag inte kunde hejda tårarna när Annika Norlin intog scenen tillsammans med Norrköpings symfoniorkester i helgen? "Så lätt att sakna varje sekund det inte är så här", sjunger hon i "Allting flyter".
Vi var nog många som drömde om att göra musiken till vår vuxna vardag. Men redan i musikklassen på högstadiet insåg jag mina begränsningar. Hade ledsnat på fiolen, börjat ta ganska misslyckade sånglektioner och saknade taktkänsla. Men i skrivandet hittade jag både rytm och ibland en fin melodi.
Jag valde en gymnasielinje med inriktning media och började recensera för olika musiksajter. Bytte tält mot rum, och sprang från scenerna till datorn för att hälla ner mina upplevelser i tangentbordet under festivalerna.
Åren och spelningarna gick. Jag fortsatte att skriva, men framför allt om annat.
När min äldsta låg i magen analyserade vi hur hon reagerade på olika artister: som om hon ville komma ut och dansa när Håkan Hellström fick hela Stadion att gunga, ungefär i vecka 38. Skeptiskt lugn när Kent tog farväl helgen därpå. Tänk om jag visste att konsertlivet skulle ta så lång paus efter det?
I sommar tar jag med mig barnen, med hörselskydd, på konsert.
Vi hade biljetter till en Thåströmspelning ett år senare men avbokade i sista stund. Varken dottern eller vi var redo, tajmingen var fel. Och så har det fortsatt. Med en lillebror – och en pandemi. Detta trots att vår barnlängtan började med trevande blickar mot festivalbesökare med hörselkåpsförsedda småttingar på axlarna.
"Den här delen av livet måste inte ta slut när nästa börjar", sa vi.
Kanske är det en lite väl tydlig åldersmarkör att min återkomst till livemusiken ackompanjerades av en klassisk orkester och mjuka salongsstolar? Inte ett lerigt tält i sikte. Men att konserten ens gick att genomföra, med två tredjedelar tomma säten och vaccinkrav, är något som kommer att bära mig igenom kommande restriktionsmånader. Genom den nya tidens närmast obefintliga årscykel.
Snart trängs vi i svettiga salonger och enas i sång igen. Snart vibrerar kroppen åter av bas och puls i synk.