Det var för ett par veckor sedan som det sprakade till en liten gnista inombords.
Någonstans i det aldrig sinande flödet av skräp och ovidkommande upplysningar i mitt Facebookflöde hade någon skrivit "Du kanske säger att Norrköping, det är en jävla stad".
Genast förflyttades jag så där 37-38 år tillbaka i tiden till vardagsrummet i en trerumslägenhet i Flen. Det var där och min bästis Mimmi upptäckte låten "Jag går på promenaden" med Ulf Lundell.
Vi gick i sjätte klass och var stora musikkonsumenter. Näsa för vad som var bra hade vi också. (Precis som tjejer i den åldern alltid har haft i alla tider, men aldrig får cred för när deras idoler uppvärderas så där 20 år senare) I det där vardagsrummet åren 1976 och 1977 lyssnade vi förstås på "tjejmusik" som Abba, Ted Gärdestad, Boney M och Tina Charles, men vi upptäckte också artister och band som Ramones, Sex Pistols, Magnus Uggla, Electric Light Orchestra, David Bowie, Bruce Springsteen, och just det, Ulf Lundell. Hans album "Vargmåne" och "Törst" stod sig rätt bra i konkurrensen med Ramones "Rocket to Russia", Abbas "Arrival" och ELO:s "A new world record"¨ och "Never mind the bollocks" med Sex Pistols, som ingick i soundtracket till mitt tonårsjag i vardande.
Det var en härlig tid. Och det var mycket mer än musik som skulle upptäckas. Som tjusningen med tjuvrökning och killar, glädjen och styrkan i tjejers gemenskap, det roliga med mode, smink och dans, och en massa annat. Det där grabbigt romantiska som Ulf Lundell förmedlade i sina texter gödde våra fantasier om hur det skulle bli om några år.
Sedan dess har jag omvärderat Ulf Lundells verk, och stoppat det i lådan "gubbmusik", som jag, efter skandalen med Ulf Lundell famösa brev till författaren och kulturjournalisten Karolina Ramqvist år 1998, bestämt mig för att aldrig öppna.
Men så kom den där textraden om Norrköping, dess södra promenad, och om att bli på remouladen, och då kände jag att jag kanske ändå ville glänta på locket till Ulf Lundells fack i gubblådan. För visst finns kvaliteter i hans musik! Det visar inte minst det faktum att nya generationer nu går på hans konserter. Som i kväll, på Heden i Malmköping, bara några mil från den där trerumslägenheten i Flen där jag först stiftade bekantskap Ulf Lundells låtar. Det är nästan så att jag önskar att jag var där.
.