Solen skiner, det är fredag i mitten av juni, kroppen känns ung. Det är då den otroligt korkade idén dyker upp. "Jag tror jag springer Å-varvet i morgon".
Ett par timmar senare har jag lyckats kvittera ut en nummerlapp och med ett skönt pirr i magen studsar jag hem genom Stadsparken.
Bortsett från en del promenader har jag inte rört mig på flera år. Men vadå? Jag sprang ju Göteborgsvarvet fem gånger under 90-talets första halva.
Efter en perfekt uppladdning på tävlingsdagens morgon med att se båda döttrarna springa Lilla Å-varvet är jag redo vid starten på Strömsholmen.
Solen gassar. Till slut bär det av i makligt tempo. 10 549 meter väntar. Flera kända ansikten hejar vid sidan. Det känns oförskämt bra efter en kilometer. När jag passerat Munktell och lufsar vidare mot Klosters kyrka ser jag vinnaren springa i mål på andra sidan ån. Jag ler vidare genom parken och förbi Gästis.
Men sedan blir privatpersoners vattenspridare en gudagåva och i Vilsta börjar mardrömmen. Vid badet kokar huvudet, jag ser dubbelt och borde bryta, men fortsätter.
Leendet är borta. Liksom den lätta kroppen.
De avslutande fyra kilometerna blir en kamp mot allt. Över den sista lilla bron lyckas jag bara urskilja mina applåderande föräldrar. Jag kämpar mig över mållinjen på 1.08,11.
Guifkaptenen Haukur Andrésson sträcker fram en medalj och säger "bra kämpat, Johan". Några muggar vatten och ett par bananer senare känns det helt okej. Inte blir det sämre av att stans gamle skyttekung i fotboll, Tommy Onodi, masserar mina vader.
Men hemma exploderar det. Varenda del av kroppen brinner. Smärtan blir bara värre och värre. Väl i säng snurrar rummet och varje gång jag blundar är det löpare överallt. Hinner knappt på toa innan jag börjar kräkas. Dagen efter kan jag inte ens böja mig och fyra veckor senare har jag fortfarande träningsvärk. Aldrig mera Å-varvet. Tur då att det bara är ett Å-lopp nästa år. För ett litet lopp ska väl inte vara några problem för en otränad gubbe...