I dag ska jag vara ledig och träffa en massa gamla kompisar från gymnasietiden. Många av dem, både män och kvinnor, räknar jag än i dag som mina bästa kompisar. Då som nu hade vi ett stort gemensamt intresse. Musik. Rock, pop, disko eller punk och allt däremellan som förmedlade energi, uppkäftighet och respektlöshet mot etablissemanget.
Vi hade turen att bo i Katrineholm. Där fanns rockföreningen Dud, som i dag firar 35-årsminnet av en alldeles galet rolig konsert med Ebba Grön och Dag Vag som ägde rum en vanlig vardag i Katrineholm hösten 1980. Jag var där, och på de flesta av konserterna som följde med dåtidens främsta nya-vågen-band.
Strax ploppade de lokala banden upp ett efter ett. Under åren 1980-1984 tillbringade jag massor av tid i replokaler och på konserter, och la inte bara grunden till en lätt tinnitus, utan också till den vuxna Catarinas starkt feministiska livssyn. Visst hade vi kul. Så kul som man kan ha som rastlösa tonåringar i en småstad. Men det var hela tiden något som skavde.
Då kunde jag inte sätta ord på vad det var. Trodde att skavet berodde på att jag inte var tillräckligt snygg, tillräckligt smal eller tillräckligt trevlig. Det var mig det var fel på, jag pratade för högt och hade för starka åsikter. Jag borde göra om mig för att passa in. Trots att det stred mot hela idén med rock´n roll.
Nu vet jag. Felet med mig var att jag var tjej. Min uppgift var ju att beundra killarna. Att vara en passiv, dekorativ och tyst beundrare. Inget av det klarade jag av, utom beundrandet. Gudarna ska veta att jag och mina tjejkompisar beundrade. Men sen tröttnade vi på det. Vi startade ett eget band. Då skrattade killarna åt oss.
Visst har det hänt massor inom musikbranschen på 35 år. Men rockscenen är fortfarande männens. Och nostalgiaftnarna som äger rum i Katrineholm i kväll och i Eskilstuna nästa helg när Blå jubilerar, handlar mest om att männen ska stå spå scenen. Vi kvinnor får huvudsakligen nöja oss med att klä upp oss och passivt beundra.