Växjö har för mig varit en anonym plats i Småland. Sedan den 12 oktober är staden förknippad med ett av de härligaste uppdragen jag haft som sportjournalist.
Jag, fotograf Serrander och kompisen Morgan pratade i bilen på resan söderut om att det vore trist att åka så långt om Eskilstuna United inte skulle fixa platsen i Damallsvenskan men även om hur kul det kunde bli om laget lyckades.
Som ni alla vet blev det en lördag av jubel, champagne och leenden.
För egen del är det några minnen som har etsat sig fast extra mycket:
Under matchen körde vi för första gången liverapporterad fotboll på ekuriren. Jag skrev så fingrarna glödde och det var häftigt att se hur fler och fler följde med och skickade frågor eller kommentarer ju närmare slutsignalen vi kom. Intresset att följa rysaren var stort i Eskilstuna, som tur var hade jag Morgan som "teaterviskade" det jag missade när jag tittade i datorn.
Att Frida Svensson fick avgöra var som en saga. Jag intervjuade henne när hon kände sig rånad på ett mål mot United ett år tidigare. Jag vet hur otroligt ledsen, arg och bedrövad hon var och led med henne eftersom jag är lika säker som Frida på att skottet gick ribba-in och inte ribba-ut. Nu fick hon sin efterlängtade revansch med ett jättesmart frisparksmål som innebar 20.
Jag undrar hur Viktor Eriksson och övriga ledare förmådde vara så behärskade? Det måste ha bubblat av glädje även i dem men Viktor var förvånansvärt samlad i snacket med tjejerna och sa till mig efteråt:
Det här är spelarnas stund, vi ledare ska väl hålla oss i bakgrunden.
Fint uttryckt och fint tänkt.
Det var mycket riktigt spelarnas stora dag och en av de mest lättjobbade situationer man kan uppleva i mitt yrke.
Att intervjua överlyckliga idrottare är sällan svårt.