Jag lämnar härmed in mitt nyckelkort och min telefon till företaget. Jag kan säga sanningen, and nothing but the sanningen: Efter 42 600 mil i bil och på tåg under flera års tid sticker jag inte under stol med att jag är less på att vara miljöbov och slira runt på ilsket hala vägar mellan Norrköping-Katrineholm-Eskilstuna. Att ständigt vara totalt ensam i mörkret på vägen eller trängas med tio tradare. Att känna lättnad varje kväll efter en snöstormsfärd. Jag tog mig hem i dag också.
704 timmar om året från punkt a till punkt b är lika mycket som hela 30 dygn i fordon. 30 dygn som skulle kunna innebära en helt annan resa – varje år! Och som respengarna garanterat skulle räcka till. Som pendlare är det närapå farligt för hälsan att börja räkna tid, pengar, bensin och mil... Hjärtsnörpen pockar på.
– Hur orkar du?
Frågan har ställts mig minst en gång i veckan. Det är väl här det lilla abret ligger. För man orkar ju. Inkörd i sina vanor. Med kollegor man kan släppa en fis med, med roliga arbetsuppgifter och med en vilsam tupplur på tåget innan bilmotorn brummar igång de sista fyra milen. Där upptäckten görs! På tåget jag åkt har under åren lämnats: två par handskar, två paraplyer, en sjal, en dyr nyinköpt ansiktskräm och ett halsband jag fått i gåva samt ett par vackert stickade favoritvantar. Någon har troligtvis hittat en matlåda också. Hoppas den smakade!
Så var det plötsligt över. Och gråtmild som jag är kommer jag min sista dag på onsdag likna utskitet äppelmos. Jag har haft så vansinnigt roligt. Jag har ju fått jobba med lullullet. Det underhållande, glädjande, trendiga, spännande och pajsiga som också gör en lokaltidning så innehållsrik. Hur många har jag inte knackat på hos, och haft sköna samtal med? Men efter femton år och nio som pendlare 22 mil tur och retur: "Uschalingen dö'!" Till våren kan jag cykla till jobbet.