Med Tjejvasan på toppen så är det lätt att tro att den där tjejen, hon kan åka skidor hon. Det är vad jag själv hävdar också. Jag älskar att åka längd. Det är sant. Jag gör det. Därför var lyckan stor när vi under en fjällvecka hade längdspåret precis utanför knuten. Här skulle åkas skidor minsann.
När vi packade ur bilen såg jag en ung tjej komma ur spåret i full skidmundering. Finemang. Jag frågar henne hur föret är. Hon såg hurtig och spänstig ut och förklarade att spåren var fina, lite hårda efter alla temperaturskiftningar dock.
Jag ställde min farofråga: "Och backar? Är det många? Är de branta?" Lätt nervositet i rösten. "Nja, det går mycket nerför, ganska långa men..." "Svänger de mycket?" avbröt jag mitt i hennes mening. Hon tittade lite konstigt på mig och sa med rynka mellan ögonen: "Alltså, du klarar det nog" och så gled hon iväg.
Vad konstig hon blev, tänkte jag. Alla kan väl vara lite skräckslagna inför branta nerförsbackar, eller? Såg min spegelbild i bilrutan. Toppluvan! "Tjejvasan" som stor logotype. Så klart. Jag kan väl åka skidor jag! Har ju åkt i fäders spår två gånger.
Ärligt. Vad är det med sinnet som bara blir fegare och fegare? Under fjällveckan spanade vi in Kalla och hennes guldlopp. Det ser ju busenkelt ut att både staka och åka utför. Ihop med kroppen bara och låt vinden vina, skidorna glida. Och ni skulle ha sett mig i spåren där uppe. Yes alltså. Vilken syn: En kvinna i tolv år gamla skidbrallor, alldeles för tajta så rumpan frös, och skidorna i ett tjusig V-läge med stavarna framför kroppen och benen som pinnar. Men toppluvan var på! Jag kan åka skidor jag.
I helgen impas jag av alla Vasa-åkare och hejar på kollegor som kör stafetten i dag. Skaffa en toppluva om inte för sinnets skull, så för minnets!