De första, de trendigt, runda, superjättefina ung-kulturtant-bågarna – de kom för nära mina ögon så varje blinkning slog fransarna i glaset. Som när vindrutetorkarna drar över en för torr ruta. Obehagligt. Och väldigt randigt när mascaran just målats på.
Tillbaka hos optikern fick jag välja ett nytt par. Hastigt och lustigt bara bestämde jag mig. (Medan jag med de första lagt ut olika bilder på sociala medier för att få råd, frågat både granne, make och barn vilka jag skulle välja). Men inte denna gång. Jag bara sa: "De här blir bra."
Med spänning tar jag på de nya brillorna. Och vad får jag se? Jo, en finnig fjortonåring med flaskbottnar. Skjuts tillbaka i forntiden med andra ord. För bågarna var ju närapå identiska med de rejäla glasögon jag hade då, 1987. Bruna upptill och stora. Stora. Och är det en sak en person med mitt minustal på synen inte ska ha så är det stora bågar. Ju större desto mer bottenlik om man säger.
Där stod jag, med ett par brillor jag inte ville ha, för att ett par andra, som jag ville ha, inte kunde ha.
Vad är det här för fånerier, kanske ni tänker. Hon ska väl vara glad att hon får ett par brillor hon ser igenom. Mmmm. Men glasögonen säger faktiskt mycket om ens personlighet. Och jag är inte en finnig 14-åring längre. Därför vill jag ha ett par som hjälper mig på traven att visa upp en frän, framåt, snygg, klok, smart, cool kvinna i sina bästa år... Och således dölja en oroande mamma, glömsk hustru och hetsig kollega med konstant sömnbrist.
Jenny Wester
...som definitivt valde bort de bågar som fick maken att tänka på Michael Douglas i Falling down.