I förra veckan träffade jag en kille som heter Taron. Han är ungefär lika gammal som jag men skiljer sig från mig i att han inte får vistas i det här landet och att hans njurar är paj. Ni kan läsa mer utförligt om det i fredagens tidning.
Eftersom Taron inte anses vara tillräckligt utsatt ska han utvisas, och hans möjligheter att få fortsatt dialys är därefter små. Det är inte otänkbart att Taron inte blir 30.
Riksdagen har under året som gått infört en "temporär inskränkning" av asylrätten. Det innebär att de regler som vanligen gäller för att stanna i Sverige inte längre gör det.
Jag ska inte gå in på om det är ett nödvändigt s.k andningsuppehåll eller inte - man får så mycket mejl då - och jag ska inte gå in på om Taron har goda skäl att stanna eller inte; det vet jag inte om han har.
Men jag ska säga detta enkla: För den som flytt och som inte får möjlighet till asyl finns det inget tillfälligt i inskränkningen av asylrätten. För de vi nu sätter på ett plan eller stoppar vid gränsen är kränkningen av deras rättigheter skrämmande absolut.