Det ska vara trerättersmeny där huvudrätten i nio fall av tio består av oxfilé, små starters, bubbel och gärna lite extra piff med glitter och glam på dukningen. Om det inte vankats något härligt bröllop eller annan stor fest under året dras kostymen fram ur gömmorna och finslirren knyts på.
Damerna... De tar fram "den lilla svarta" och ett par glittriga strumpbyxor, lite strass i smyckena och kanske en extra dutt med ögonskuggan för att färglägga det hela något. Resten av färgspektrat får raketerna stå för.
Som så många andra i detta avlånga land tillbringas fredagarna framför helylle-programmet "På spåret". När Ane Brun var där och sjöng föll jag som en fura för hennes snygga outfit. Och då vändes min nyårsfundering kring klädsel helt på ända.
"Jag ska inte ha någon himla liten svart känning! Jag ska vara cool, i gubbbyxor och någon lång kavaj!" utbrast jag och tyckte jag var supersmart som skulle anamma artistlooken en masse.
"I svart..." mumlade maken och tyckte väl inte att jag kommit på något världsomvälvande.
Dagen efter snokade jag bland ställningarna efter gubbyxor, långa skjortor, lurviga västar och häftiga hängslen. Tyngre och tyngre blev det över armen. Så på med brallsen i provhytten, blusen, västen... Sätta handen i sidan, huvudet på sned och den fräna blicken i spegeln: "Tjena, Jenny "Ane Brun" Wester... Rockstjärnesnygg som aldrig förr, eller hur?"
Eller inte.
Så här. Ane Brun var skitsnygg. Hon såg inte alls ut som den svarta sopsäcken vi lassat med julklappspapper och kört till återvinningen. Det blev kanske ingen fabulös scenstjärna av mig, men en glad nyårsfirare som mumsade löjrom, skålade i bubbel och tuggade oxfilé. I ett säkert kort - den lilla svarta!