Det är fredag kväll den 8 januari 2016. Vi sitter hemma hos mig. Bordet är dukat till fest. Hela vår utökade familj, med barnens vänner är samlad. Vi höjer våra glas och utbringar en skål för David Bowie som fyller 69 år denna dag och som just gett ut albumet "Blackstar".
Vi säger att "Blackstar", oavsett vad man tycker om det, är ett vitalt album, som visar att Bowie har skaparkraften kvar och åldrats med värdighet.
Under kvällen hinner vi diskutera och lyssna på en massa musik. Bowies namn kommer upp flera gånger. Som inspiratör och förebild för så många artister i så många genrer är han ständigt där. Med sin egen musik finns han med på soundtracket till mitt och i stort sett alla mina vänners liv.
Som modeikon har han påverkat min klädstil, mitt intresse för smink och min ungdoms fäbless för att ständigt byta frisyr.
Bara tre dagar senare kommer det överraskande budet om att David Bowie lämnat denna värld, efter att i ett och ett halvt år ha kämpat mot cancer.
Hade jag lyssnat mer noggrant på "Blackstar" hade jag kanske fått en föraning vad som skulle komma. Med facit i hand förstår jag att "Blackstar" ett avsked, en hälsning till mig och alla andra som med sorg tvingas konstatera att det inte kommer mer musik från Bowie från och med nu.
När jag sitter här och försöker formulera något vettigt om David Bowie som artist, låtskrivare och förebild har jag en klump i halsen. Hans bortgång är en tung förlust för världen. Samtidigt känner jag stor tacksamhet över att ha fått ha Bowie som följeslagare genom livet.
David Bowie hämtade det bästa hur rockvärlden och gjorde något eget av det, precis som han gjorde med diskon, soulen, jazzen och popen. David Bowie är har också varit den stora manliga rockstjärnan som lyft fram sina feminina sidor och gjort dem till en viktig del av sin identitet och framgång. Kanske är det därför som han alltid har haft så många kvinnliga fans som i honom sett en artist som de kunnat dyrka från någon sorts jämställd nivå.
Hur många rockstjärnor har gett oss sånger som "Life on Mars"? En romantisk låt som faktiskt har både har en text med ett kvinnligt subjekt och inte handlar om henne som ett föremål för sexuell åtrå eller romantisk dyrkan och smaskig elgitarr.
Han har lärt mig mycket. Som att man kan bli vem man vill. Och att man sedan kan dumpa den bilden och skapa en ny, men ändå vara sig själv.