Jag har berättat att de i e-post, telefonsamtal och sociala medier hatar oss. Anledningen: för att vi håller fast vid de pressetiska reglerna och inte publicerar bland annat etnicitet när det saknar relevans. Det gillas inte i de kretsarna. Jag berättar också att vi anmäler alla hot till polisen.
Efter föreläsningen får jag veta att reaktionen bland ungdomarna har två orsaker. Dels det faktum att vi journalister hotas, av rasister. Dels att vi vänder oss till polisen för att få hjälp. De flesta av dem har flytt från länder med helt andra förutsättningar, länder där journalister snarare hotas av regimen och länder där polisen inte är synonymt med hjälp utan med övergrepp och korruption.
Och den verkligheten, den skillnaden mellan vårt land och våra förutsättningar, och det samhälle som de här ungdomarna flytt ifrån, vill vi beskriva. Hur är det att vara ung och tvingas ge upp sitt hemland för att rädda sitt liv och skapa sig en framtid? Hur ser de på Sverige?
Vi vill sätta ett ansikte på dem som tvingats fly sina hem. Vi vill ge dem en röst. Vi vill höra deras historia, för att om möjligt förstå. Men ska de våga ge oss sin röst måste de också lita oss.
Det är också anledningen till att jag står där i aulan på St:Eskils gymnasium och berättar om hur media fungerar i Sverige. Jag berättar om yttrandefrihet, om pressetiska regler och meddelandeskydd. Jag berättar att medias viktigaste uppdrag är att granska makten. Jag berättar att det inte finns någon censur i Sverige. Och jag berättar att vi vill publicera deras berättelser – för att ge dem en röst och för att vi vill lyssna.
Några av dem bestämmer sig för att tacka ja. I dag börjar vi publicera deras texter som beskriver deras resa till Sverige, deras känslor och nya liv.
Texterna handlar om krig, om terror och kidnappningar, men också om vardagen, familj och vänner de saknar. Gemensamt för dem alla är hur oändligt tacksamma de är för att de fått komma hit. …
Eller som Issam Kaspo skriver:
"Tack för att ni tog hand om oss, tack för att det var ni."