Han som hade uppsikt över tävlingen såg fel och sa att jag hade stött betydligt kortare sträcka än jag gjort. Det gjorde att jag fick ett adrenalinpåslag som gav mig sådana krafter att det räckte nästan till himlen.
Att stöta kula var en lagom ansträngande sport och det var därför jag höll på med den. Jag var lat redan då när det kom till idrottsliga prestationer.
Tack och lov så vände det för mig. Jag har faktiskt älskat att jogga och kan påminna mig känslan av när man snabbt svävar fram utan markkänning. Men så har jag blivit lat igen.
Därför är jag så glad för våren. Förnyelsens doft ligger i luften.