Söndag förmiddag, dags att bädda rent. Linneskåpet är kanske inte det mest praktiska, men jag och maken har inga planer på att kasta ut den platsbyggda förvaringsmodulen med teakdörrar som ingår i husets originalinredning från 1965.
Dessvärre ser innehållet i skåpet ut att vara från samma epok. Där trängs urblekta påslakan med dödskallemönster med bäddset för dubbelsängen som saknar örngott sedan maken glömt sin medhavda kudde på ett hotellrum.
Hälften av frottéhaddukarna har fläckvis tappat färgen sedan sonen använt dem till att torka sitt ansikte insmort med medel mot acne. En del av föremålen har varit i familjens ägo i tiotals år. Somliga skulle knappast duga som trasor.
Samma sak i köket. I skåpen trängs serviser och glas i olika former avsedda för rätter och drycker som ingen äter och dricker längre - samtidigt som vi saknar glas avsedda för öl och portionsskålar för dressing eller såser.
Där finns repiga plastskålar, våra klumpiga, smidda ”Merlin-bestick” (namngivna efter en tv-serie som jag och yngste sonen såg tillsammans) och skärbrädor i vinyl som borde köras till tippen. Soffkuddarna var trendiga för åtta år sedan och i fönstret står tre otroligt fula värmeljuslyktor inköpta för en dukning till vår silverbröllopsfest. Inte ens den mest kreativa inredningsstylist skulle vilja instagramma från mitt hem.
Hjälp! Det var ju precis så det var i mitt föräldrahem när jag var ung vuxen.
Även om mamma var pionjär när det gällde mikrovågsugnen fanns urmodiga, slitna gamla grejer överallt som man inte ville visa upp för kompisar. Så skulle jag inte ha det!
Och nu är jag där. Självklart sker det kontinuerligt nödvändiga uppdateringar bland lakan, handdukar, dricksglas och kastruller. Då och då dyker det upp snygga prydnadskuddar och dukar även hemma hos mig. Just nu är jag faktiskt grymt sugen på att köpa nya varagstallrikar i mossgrönt eller svart stengods.
Men mycket blir aldrig utbytt. Delvis för att jag är hemmablind. Men också för att jag gillar tingen jag använder till vardags som med åren laddats med kärlek och trevnad.
De fläckiga handdukarna rymmer minnen av tonårssönernas ansikten, ungefär som Veronikas svetteduk och var hittar man nya skärbrädor som är maskindiskbara, har rätt storlek, tjocklek och tyngd?