Det är 70-talsmusiken jag vill tala lite om, och framför allt om de här storbanden som sig ut i full blom i både USA och England.
Det här utspelade sig nämligen vid en tidpunkt då inga ekonomiska rådgivare ännu hade utvecklat tillräckligt med kraft eller mod att försöka förklara det omöjliga i att starta ett band med kanske åtta, nio medlemmar. Många av dem så skickliga på sina respektive instrument att de säkert krävde skyhöga löner.
Tack vare mina kära kusiner Lidström i Värmland fick jag en vink om att jag borde lyssna på The Greatest Show on Earth, och det gjorde jag. Och det skedde med en sådan där känsla av wow, liksom, vilket ös, vilket fullständigt toktryck. Bara en sådan sak som att öppna gruppens andra (och bästa, och sista) album, "The Going´s Easy" med en låt på drygt nio minuter, och ett intro på exakt fem minuter. Och då har gruppen ändå en fantastisk sångare visar det sig när han väl får chansen att höras.
Hela skivan är så nära ett mästerverk man kan komma och har inte en enda svag låt. Ironiskt nog var det dock The Hollies med sin nya sångare Mikael Rickfors som fick en hit några år senare med TGSOE:s "Magic woman touch".
Det är nu så det ser ut där ute i verkligheten allt som oftast. Någon skriver en dikt eller en sång och andra får en megahit med den. Fråga inom parantes norska sångerskan Trine Rein som sjöng in "Torn" långt innan Natalie Imbruglia gjorde det.
Men om du nu nu verkligen tycker om Blood Sweat and Tears, Chicago och CCS men aldrig hört talas om The Greatest Show on Earth så rekommenderar jag att du kollar upp dem på Youtube.
PS Skulle det nu visa sig att det blir ett par korta gästspel till på den här eminenta avdelningen så kanske jag hinner fram med ett par rader om 80 och 90-talet också..?