Hotade journalister finns även i Sverige

Klockan var tre på eftermiddagen när telefonen ringde. Jag plockade upp luren.
– Sluta skriva sån skit, annars kommer jag ta med mig några kompisar som kan få dig att ändra uppfattning.

Krönika2009-12-12 06:30
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det var 1994, mitt under brinnande krig på Balkan. Jag hade varit i Sarajevo några gånger, sett förödelsen och människors uppgivenhet, och skrivit en artikel om behovet av internationella insatser. Kriget måste få ett slut.

Rösten i andra änden berättade att han var serb, men hade levt hela sitt liv i Sverige. Han ville tysta mig. Jag var ”anti-serbisk”, sade han upprört. Jag hade inte förstått de historiska sambanden. Han skulle ta med sig några ”kompisar”.

Det var egentligen inte mycket till hot, men jag måste erkänna att jag kollade några extra gånger varje kväll så att dörren var låst hemma.

När man talar om hotade journalister tänker man ofta på länder långt borta, diktaturer och halvdana demokratier. Men faktum är, att enligt Journalistförbundet, har var femte journalist i Sverige någon gång hotats. Ofta är det rena knäppskallar som ringer, de som inte har något bättre för sig, och som aldrig skulle sätta hotet i verket.

Fast ibland är det allvar. När mc-gäng ringer och hotar någon som skrivit om dem. Eller när fanatiska anhängare av något fotbollslag ringer och vill tysta en sportjournalist som skrivit ned ”deras” lag.

Det är faktiskt den vanligaste formen av hot mot journalister i Sverige. Att galna sportsupportrar kräver att man ska skriva bra saker om deras favoritspelare eller favoritfotbollslag eller favorithockeylag.

Då fattar man att vi har en del lyxproblem i det här landet. När folk blir förbannade för såna saker.

På det viset kan man också säga att vi har det väldigt bra och att pressen är väldigt fri just i vårt land. Nyligen mördades över 20 journalister i Filippinerna för att de ville skriva om en oppositionspolitiker valkampanj. De följde politikern, som ställde upp i guvernörsvalet i en av provinserna, när hon skulle registrera sin kandidatur. Några dussin soldater med automatvapen angrep dem och dödade hela sällskapet. Över 40 personer totalt.

När man läser om sånt blir man vansinnigt förbannad och ödmjuk på samma gång.

Samtidigt undrar man ju var gränsen går. När passerar ett samhälle den spärr som säger att våld av det slaget är oacceptabelt?

Låt oss hoppas att vi slipper erfara svaret på den frågan.

Läs mer om