Att spela Skyrim kändes oinspirerat och tjatigt, jag hade helt enkelt inga incitament för att fortsätta raida grottor och slå ihjäl odöda. När spelet lät mig göra precis vad jag ville, i vilken takt jag ville, kändes det meningslöst.
Så, jag spelade klart The Last of Us i höstas (några månader senare än alla andra, som vanligt) och greps av en intensiv längtan efter fler storydrivna tv-spel. Eftersom jag inte hinner spela ens i närheten av så mycket som jag skulle vilja, så finns det många hyllade spel jag missat under de senaste åren. Ett som jag länge sneglat på men inte lyckats boka in i schemat är Bioshock, höjd till skyarna för sin Ayn Rand-inspirerade undervattensdystopi, medryckande storyline och retroestetik. Hur kunde det bli annat än bra?
Sällan har jag blivit så besviken. Ovanstående beskrivning stämde visserligen, men vad spelade det för roll när jag aldrig hade tid att stanna upp och njuta av världen? Det var som om någon satt ett fantastiskt koncept i händerna på någon klåfingrig marknadsansvarig, som bestämt sig för att det kidsen vill ha är nonstop action och sedan propsat på att klämma in så många fiender som överhuvudtaget bara gick. En låda, säger du? Där bakom kan vi ju gömma en splicer!
Många av mina favoritspel är nästan renodlad action, men de är anpassade för det och lyckas använda sig av striderna som ett sätt för spelaren att upptäcka världen. Eller åtminstone inte stå i vägen för utforskandet. Men Bioshock misslyckas med att matcha tempo, story och miljö.
Missnöjd och uppgiven plockade jag fram Skyrim igen, efter ett års uppehåll, och ägnade flera timmar på samma plats åt att leta efter trettio exemplar av en speciell växt. Bara sådär. Den fullständiga meningslösheten i uppgiften kändes befriande och rofylld, inte alls frustrerande.
Tack och lov för att jag inte är spelutvecklare. Tänk att behöva ta hänsyn till såna som jag, som visst aldrig blir nöjda.