Årets val är en tydlig vägvisare av hur polariserat svenska samhället är. Och hur fagra löften och hårda angrepp tagit över framför grundläggande ideologi. Inget parti har förklarat hur alla storslagna löften ska finansieras. Vem som ska betala. Och ska jag vara självkritisk så har inte heller vi i medierna lyckats förklara det för er. Och ni som väljarna blir därför förda bakom ljuset. 

Att SD vann fler mandat med en borgerlig välsignelse förvånar inte. Men det som förvånar är att de gör det med huvudsakligt stöd i en väljargrupp som inte har något att tjäna på borgerlig politik. Alls. I stället är det den gruppen som kommer få betala. 

Vägvalet är strategiskt för SD, som aspirerar på makten i svensk politik. De har därför styrt debatten från den ekonomiska politiken, från sjukvårdsfrågorna, från svensk skola, in på kriminalitet och självklart, invandring som roten till allt ont. Och majoriteten av partierna har hängt på, i desperat jakt på röster.

Därför tror jag inte heller att SD vill sitta i regering. Står de utanför behöver de inte ta ansvar för de besparingar som främst kommer drabba deras kärnväljare. Med krav på minskat skattetryck från borgerliga partier blir självklart effekten en nedmonterad välfärd i form av sänkt a-kassa och sjukförsäkring.

Om fyra år kommer SD peka finger mot regeringen och skrika misslyckande. Och vinna ännu fler röster, nu från högern.

Strategiskt.

Den som däremot hållit fast vid sin ideologiska kompass är Annie Lööf. Hon och centerpartiet satte en röd linje mot SD:s extrema politik och valde att stå utanför det borgerliga blocket. Det kan ha kostat partiet (om det nu inte var vinsterna i välfärden). Men högsta priset betalade Annie Lööf själv. Som vänsterdebattören Jonas Klenell, skrev i en krönika i SVD häromdagen, om de dödshot han fått som offentlig debattör de senaste året: "Det blev till en skam jag bar på. Man slutar prata med sina närstående om det, för man känner sig som en oroande belastning. Det är ju ens eget fel. Man kan också bara välja att vara tyst".

Nu väljer Annie Lööf tystnaden. Hon nämner själv hot och hat som en förklaring. Och kanske blev dödshotet i samband med mordet i Almedalen ett slutgiltigt bevis på att offentligheten faktiskt har ett för högt pris. Den som inte har upplevt det själv har ingen aning. 

Jag vet däremot att den här krönikan, precis som den förra, kommer leda till nya otrevliga mail. Innehållet andas som vanligt – Håll käften... annars.